Håll dig på din cunt

I sin senaste föreställning, Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån, placerade Christina Ouzounidis texten som subjekt i föreställningens mitt, själva förutsättningen för personernas utveckling, men också den springande punkten för skådespelarnas arbete. I den delvis tysta monologen Håll dig på din cunt drar hon det ett steg vidare genom att låta publiken möta det skrivna ordet medan det ännu formuleras som ett vapen mot oönskat begär, som ett försök att upprätthålla en sexuell ordning. Håll dig på din cunt kan sägas vara en kärlekshistoria. Här har de verbala konstruktionerna fått konsekvenser. Ordet har blivit ett led i den kedja som formar våra tankar, genererar våra handlingar och formulerar vilka vi är.

Pjäsen är skriven som en monolog för två skådespelare. Men för att undvika allting som överhuvudtaget kan tolkas som relation, har dramatikern och regissören valt att låta en enda skådespelare spela två roller. På det sättet relaterar huvudpersonen hela tiden till sig själv. Avsikten har varit att förstärka känslan av att de två alternativen är just alternativ; de är inte personer med en inbördes relation, utan just livsval, tänkbara för de två inblandade, men också för en och samma person. Kvinnan i de filmade monologerna är densamma som hon som sitter i rummet. Mötet mellan de båda versionerna har varit ett sätt att komma inpå det omöjliga att låta två identiska ansikten stundvis få se varann i ögonen och stundvis undvika varandras blick. Det har också varit ett sätt att undersöka hur det tredimensionella rummet möter bilden utan att någon av dem försvagas eller tar över.

Föreställningen vill också utforska det kanske sceniskt omöjliga att gestalta själva ickehandlingen; genom att låta den tysta kvinnan på scenen, som tycks fjättrad såväl av sin kropp, sina kläder och sina tankar, stå i relation till det som sägs i filmsekvenserna, förtydligas orden och deras inneboende handlingar.

Den har också varit ett sätt att försöka hitta former för hur det skrivna ordet kan möta publiken. Här går det stundvis rakt ut, skrivet, men inte uttalat av skådespelaren. Det ihärdiga upprepandet från Ouzounidis senaste pjäser, går ett steg vidare; Samtidigt som det fixerar självbilder blir nu själva handlingen att skriva dessa upprepningar, formulerandet, förutsättningen för tänkandet och därmed för handlandet överhuvudtaget.

Produktionsfakta


Skådespelare: Pia Örjansdotter
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis
Film/Videoteknik/ljus: Johan Bergman
Rekvisitör: Tiina Fingerroos

Premiär: ons 21/2 2007