Dödssiffror 0308
Nolltrenollåtta. Text: Annika Nyman. Komposition: Erik Enström. Regi/ljud/animationer: Jörgen Dahlqvist. Skådespelare (röst): Linda Ritzén, Ida Löfholm, Nils Dernevik, Mattias Lech, Louise Ryme, Åsa Widéen, Andreas
Nilsson.Todesraten. Text: Elfriede Jelinek. Komposition: Olga Neuwirth. Regi: Fredrik Haller. Skådespelare (röst): Birgitta Vallgårda. Ljudinspelning: Henrik Lagergren.
På scen. Rikard Lekander (skådespelare), Kalina Goudeva (kontrabas), Stefan Östersjö (11-strängad altgitarr och elgitarr), Jörgen Pettersson (saxofon) och Anders Åberg (klarinett).
Produktion. Ljus: Johan Bergman. Kostym: Jenny Ljungberg. Ljudteknik (föreställning): Martin Svensson.

Ars Nova och Teatr Weimar skapar stor konst i Malmö!
Dödssiffror Nolltrenollåtta var rubriken för en dubbelföreställning med fysisk svindel i fredagskväll i Malmö. Mycket kropp, vätskor, död, liv, slemhinnor och en rasande teater. Först Annika Nymans stycke med musik av Erik Enström om en ambulansförare, där vi pendlade mellan gott och ont, rädda och döda utan att veta var vi mentalt befann oss. Jag menar så här, texten ledde oss in i vindlingar bortom ont och gott, lämnade oss svävande över fast grund. Rikard Lekander iklädd sjuksköterskedräkt läste avskalat utan belastande psykologi. En aktör var förvisso ErikEnströms musik, delvis inspelad delvis tolkad av Stefan Östersjö och Kalina Goudeva. Stefan spelar knappt, koncist, laddat, medan Goudevas bas rörde sig mjukt, slingrande, varmt. Två sidor av Nymans glanslöst laddade textverk. Ars Nova var fullbesatt i Efriede Jelines stycke Todesraten/Dödssiffror: Jörgen Pettersson och Anders Åberg tillkom. I centrum även denna gång en text, som med Jelineks gäckande associationer och ordladdningar handlar om förebilder, idrott, kroppsbygge, död. Mot en högtalarröst av förödande verkan - jag menar rent faktiskt, den rörde sig om förintelse, död och även i synnerhet lust - spelade återigen Lekander, nu i vit frack, med en mästerligt opsykologiskt renskrapad associativt knivskarp och gäckande text, där rörelsen skedde i språng mot en given undergång. Ett svart svalt. Olga Neuwirths musik var bred och svepande. Från förtätad användning av Petterssons virtuosa saxofonteknik och Åbergs mer långsamt laddande tonspråk till Goudevas mjukt virtuosa bas och Östersjös rakbladsskarpa elgitarrspel till näsrmast ironiskt svängom. Allt knappt tillskuret liksom texten. Väl har en figur formats förrän den släpps. Bitvis läste Lekander i stämväv med musikerna. Effekten var total. Jelineks språkliga svindel fick en kongenial tolkning av Teatr Weimar, Olga Neuwirth och Ars Nova.
Det här är teater jag gillar utan psykologiskt gällivarehäng eller moderiktigt högtalarmusik. Det är spår i sinnet.
När vi kom omtumlade ut från föreställningen hade vi fått böteslapp på bilen. Det gjorde inget. En musik och en teater som lär en förbise sådana små bagateller. Även idag ser jag leende på inbetalningslappen!
/ Thomas Millroth, Soundofmusic
 
Döden gästar Alby
Till kulturhuset Subtopia i Alby kommer man för att besvärja döden.
Malmöbaserade Ensemble Ars Nova och Teatr Weimar är på turné med Elfriede Jelineks och Olga Neuwirths hörspel Dödssiffror och nya, svenska verket Nolltrenollåtta.Man behöver göra upp ett nytt spår i hjärnan för att hitta hit, förbi Alby-centrumkillarna i hoodies, genom ett decembermörker tjockt som en vägg. Men belöningen: Österrikisk hardcore-modernism!
–Dööööd, säger skådespelaren Birgitta Vallgårda från Dödssiffrors förinspelade ljudfil och berättar om sin ”glänsande jacka av renaste syntet”.
Hon är (kanske) döden. Rikard Lekander spelar en man som vill vara Arnold Schwarzenegger. Dödssiffror är inne på samma existentiella skräckspår som Jelineks och Neuwirths Lynch-opera Lost Highway i London i våras - de är ju högkulturkvinnor med en ohelig allians med schizofren femtiotalsrock och machomotorcyklar. Fast Dödssiffror är bättre. Dels den tajta, uppskruvat svarta humortwisten, dels för att den inte tyngs ner med operasång.
Neuwirths tolkning av ett bayerskt blåsband, här framförd av Ars Novas medlemmar, låter som förlorade ägg i en Dalimålning. Det rinner neråt. Som livet. Nymans och Enströms inälvsfetischistiska verk Nolltrenollåtta kommer inte riktigt upp i den nivån. Ju mer Lekanders ambulanssjukskötare Bill vill snitta upp folk, desto mer av det lite för typiska ljudkonstbruset och gitarrsträngsgnidandet. Att spetsa med Bach känns för lättköpt.
Det här är en svår genre; bokstavligt talat spelad radio. Man behöver språklig rutin och lite tur för att lyckas. Som Spanarna i tv. Och nu Jelinek.
/ Hanna Höglund, EXP

Det fungerar bra med mycket på en gång
Musikdramatik. Nolltrenollåtta. Text: Annika Nyman. Komposition: Erik Enström. Regi/ ljud/ animationer: Jörgen Dahlqvist. Skådespelare: Rikard Lekander (scen), Linda Ritzén, Ida Löfholm, Nils Dernevik, Mattias Lech, Louise Ryme, Åsa Widéen, Andreas
Nilsson (röster). Musiker: Kalina Goudeva (kontrabas), Stefan
Östersjö (11-strängad altgitarr). Ljus: Johan Bergman. Kostym:
Jenny Ljungberg. Ljudteknik (föreställning): Martin Svensson.
Puh. Att listan över inblandade i detta turnéprojekt fyller hälften av det utrymme som avsatts för recensionen, och är dubbelt så jobbig att skriva, säger kanske det väsentligaste om föreställningen. I positiv mening. Projektet Nolltrenollåtta/Todesraten gör på ett mycket konkret sätt komplexiteten till organiserande princip och estetisk överideologi. En teatergrupp, Weimar, och en musikensemble, Ars Nova, framför två kalejdoskopiska verk för röster, rytmer och klanger, projektioner och en skäggig skådespelare i sjuksköterskemössa. En student vid dramatikerlinjen på Teaterhögskolan i Malmö ställs mot en Nobelpristagare i litteratur, flödande gitarr mot radiorasp, kroppsfixering mot dödskult. Det är mycket på en gång och det fungerar överraskande bra. Elfriede Jelinek droppar syra över den sportiga världen. Fräter fint, men förväntat. Jag fascineras till min förvåning egentligen mer av Annika Nymans meditation över ambulanssjukvårdaren Bill, pendlande mellan oskulden och ett äckel som fint förstärks av Rikard Lekanders loja suckar och smackanden.
/ Per Svensson, SDS
 
"Dödssiffror" på Atalante, Göteborg
Hörspelet är en genre som är förknippad med radion, elektroakustisk musik och det experimentella 60-talet. Med  Elfriede Jelineks och Olga Neuwirths "Dödssiffror" och Annika Nymans och Erik Enströms "Nolltrenollåtta" tar nu de båda Malmöbaserade grupperna Ensemble Ars Nova och Teatr Weimar denna musikdramatiska form in i 00-talet och ut på scenen. Och båda handlar om kroppen. Om det som strömmar och oavbrutet arbetar i den, bortanför den taktfasta och reglerande pulsen.
I det sceniska uruppförandet av "Dödssiffror"möter vi både rösten hos en ung avliden idrottare som avgudat Arnold Schwarzenegger och rösten av Döden som säger sig vara "änka efter sig själv". Hon utövar sin favoritidrott mitt i andras kroppar - vilket Döden gör effektivare än den mest perfekta hemmafru. En vindlande dialog mellan två narcissistiska poler i kamp om herraväldet över kroppen som Olga Neuwirths musik ger taggig resonans åt, ursinnigt framförd av Stefan Östersjö (gitarr), Kalina Goudeva (kontrabas), Jörgen Pettersson (saxofon) och Anders Åberg (klarinett). Glesare men inte mindre otäckt är hörspelet "Nolltrenollåtta" med Rikard Lekander i rollen som nattlig ambulanssjukvårdare. En livräddare med mjuka ögon, bra mörkerseende och som vet att hjärtat hos en ung flicka väger 300 gram och pumpar runt fyra liter blod. Och att pulsen lättast mäts vid strupen. Den biologiskt erotiska stämningen, som efter hand gräver sig in i kroppens innanmäten, kan påminna om David Cronenbergs filmer. Och Erik Enströms musik blandar suggestivt electronica med kontrabassirener och smeksamma arpeggion från gitarr. En sällsam kärlekshistoria som det är svårt att få ur kroppen. Och ett bevis på att Ars Novas och Teatr Weimars idé - om att ge plats på scen för hörspelets koncentration på ordet och ljuden - är både spännande och löftesrik.
/ Martin Nyström, DN



Heterofil - ett heterosexuellt gästspel
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis. Medverkande: Pia Örjansdotter, Sandra Huldt och Petra Hultberg. Musik: Olle Linder. Sångtexter: Lisa Linder. Ljusdesign: Johan Bergman. Regiassistent: Isak Rynell
Läs mer


Normen omnormaliserad
Den som träder in i Teatr Weimars lokaler på S:t Gertrudsgatan i Malmö i dessa dagar blir stämplad som heterofil – om inte för livet, så i varje fall så länge stämpelbläcket sitter kvar på handens ovansida. Själva lokalen ger intryck av en bordell – det sitter tre lättklädda, slarvigt sminkade, möjligen misshandlade kvinnor i ett hörn, invid en brinnande kandelaber. Puliken grupperar sig kring kafébord, vart och ett försett med en karaff rödvin.
Christina Ouzounidis är väl inläst på franska filosofer – Derrida, Deleuze, Foucault, Blanchot – och försöker i pjäs efter pjäs gestalta språkets inbyggda maktstrukturer, sådana de normerar våra föreställningar om världen, vare sig vi är medvetna om det eller inte.
I Heterofil – en heterosexuell cabaret – ställer hon paradigmen på huvudet och ”normaliserar” själva normen, den som får oss att se en vit, heterosexuell man framför oss när vi hör till exempel ordet ”kirurg”. Denna cabaret är ett renodlat språkspel – med undantag för ett par sångnummer, skrivna av Olle och Lisa Linder– där de tre skådespelarna med upprepningens malande retorik fullkomligt nöter in normen i huvudet på oss, fastän den redan sitter fastgjuten i hjärnbarken.
Ironin är så listigt förvänd och virtuost verbaliserad att man inte hinner fnissa till förrän det är för sent. Att Pia Örjansdotter, Sandra Huldt och Petra Hultberg inte bara har lyckats memorera de små variationerna och förskjutningarna i ordföjderna utan dessutom smidigt fraserar dem i olika tempi och aggressionstillstånd, kan bara beskrivas som fenomenalt.
Vid två tillfällen försvinner en skådespelare ut på toaletten, inte för att sminka om sig som hon borde, utan för att låta oss lyssna på den långa tystnaden som uppstår medan vi väntar på att hon ska komma tillbaka. Så visar denna föreställning med oss själva som ofrivilliga aktörer att också ordlösheten är ett maktens domptörsinstrument. Hör vi någonting är det knappnålarna som faller, dessa den finstilta ironins allra vassaste vapen.
Få teatergrupper i Sverige lever bättre än Teatr Weimar upp till det brechtska mottot att ge åskådaren något att gå hem och tänka på. Hos före detta grannen Terrier, numera Institutet, sitter man också med pannan rynkad över Deleuze och Foucault. Men där tror man sig kunna bryta teaterns retoriska övertalningsmakt genom att förändra scenen till ett slags interaktiv partykultur, där alla är lika jämlika.
På Teatr Weimar har man tänkt längre. Teater är makt. Språk är makt. Det alternativ som återstår för skådespelarna i Heterofil, om de nu inte vill fortsätta att reproducera denna makt, är att gå ut och skjuta sig. De har pistolerna i handen när de lämnar scenen. Men något skott hörs inte.
Teatr Weimar litar på publikens fattningsgåvor. De vet att avteatraliseringen är teaterns barnsjukdom.
/ Nils Schwartz, Expressen

Skimrande cabaret
Homosexualitet har blivit pynt i kulturen. I början på 2000-talet är det politiskt och kulturellt korrekt med lite lagom homosex och därför händer det att lesbiska par föder barn i deckare av Camilla Läckberg. Heterofil – en heterosexuell cabaret, som hade premiär på Teatr Weimar i Malmö i går kväll, strålar utifrån en frustration, inte bara över den ytliga förståelsen av sexualitet och kön, utan över den förenklade hållningen till allt som har med gränser att göra.
Definitionen av normalitet, tolkningen av vad som är centrum, synen på vad som är legitimt, rumsrent och riktigt. Det handlar också om hur språket dikterar känslorna och om, för att citera programbladet, ”retoriken som en form av spelbarhet och dramaturgi”.
Tre kvinnor, klädda och sminkade som prostituerade, slår sig ner i en sammetsröd soffgrupp. De riktar sökaren mot temat ”heterosexuella” och namnger offentliga personer som faller inom ramen: Zlatan. Freud. Platon. Påven. Beatrice Ask. bin Ladin. Carolina Klüft. Hitler. Tystnaden mellan namnen är signifikativ för den timslånga föreställningen.
För i mellanrummen, när skådespelarna dröjer i texten och vid ett par tillfällen resolut vandrar ut (man kan följa ljudet av klackar som dör bort, en dörr som smäller och senare öppnar sig igen) finner vi oss stirrandes in i oss själva. På så sätt knyts textens intellektuella och språkliga täthet samman med den egna upplevelsen och erfarenheten.
Dynamiken i Christina Ouzounidis text är inget annat än hänförande. De retoriska figurerna med starka tilltal (upprepningar och variationer av ordsekvenser som ”Jag klandrar dig…” och ”Tig för att…”), avlöses med mer prövande partier.
Röstens variationer, från rytande rött till nynnande gult, och dialogen som ritar konturerna av rummet om och om igen när skådespelarna talar i olika riktningar och från olika platser – allt detta gör föreställningen till en stark akustisk upplevelse.
Plötsligt, mitt i de heta utsagorna, utvecklas ett sångparti med en tvärflöjtsspelande Petra Hultberg i mitten (med bara fyra, fem toner skapar hon ett underskönt omkväde) och Pia Örjansdotters och Sandra Huldts visksång på varsin sida. Som en uppdaterad version av Taubes Så skimrande var aldrig havet.
Så skimrande var det länge sedan jag såg tre skådespelare på scen.
/ Malena Forsare, KVP

En tätt skavande anklagelseakt
Jag är ingen, slog Pia Örjansdotters sargade gestalt fast i Christina Ouzounidis fjolårsmonolog ”Ordet –- kött”. Genom att avsvära sig alla definitioner sökte hon lösgöra sig från kedjan som höll henne fast i marken men knöts bara hårdare fast.
Ingen är ingen, alla hinns förr eller senare i kapp av orden, ringas in, stämplas och definieras, om inte annat så som avvikande.
Gång efter annan återvänder Ouzounidis till våldet som ryms i språket och förtrycket som smyger sig in i våra allra mest vardagliga, välvilliga formuleringar.
Där en regissör som inte är man inte är enbart regissör utan kvinnlig regissör, där försäkringen om att homosexuella har samma rättigheter som andra rymmer ytterligare ett uteslutande, ”inte som andra”, en motsats till normaliteten.
I nya föreställningen vrider och vänder tre unga kvinnor i porriga kläder och sönderkyssta läppar på begreppet heterosexualitet, ett till synes sakligt samtal om gruppens egenheter som omsider blir allt mer hätskt; lider heterosexuella inte brist på självreflektion?
Så skiftar perspektivet och de tre blir ett jag som riktar en skarpladdad och drivet formulerad anklagelse mot ett du som inte längre sitter säker bakom orden.
”Vem sa att du utgjorde den grund som alla andra ska bestämmas utifrån? Vem har lärt dig det?” Är enda sättet att återställa jämvikten att förbjuda alla ord som kategoriserar och avrätta dem som trots allt använder dem?
Mot de tre kvinnornas trasiga och utsatta mundering, ångande av sex, ställs de allt aggressivare kraven på upprättelse.
En skavande anklagelseakt med avbrott för värkande tystnader och smått absurda inslag av sång och tvärflöjtspel.
Humorn ger välbehövligt syre till föreställningen, ett redskap långt mer verkningsfullt än den rena vreden för att dra byxorna av makten.
/ Boel Gerell, SDS

Straight in i örat
Christina Ouzounidis fortsätter att utforska språket. I nya Heterofil – en cabaret för heterosexuella utmanas normbegreppet och Nummers Therése Hammar fascineras av hennes ordmusikalitet.
Språket är ett sätt att förstå vår omvärld. Genom livet lär vi oss språkets dolda budskap och regler. Genom språket definierar vi vår omvärld och namnger vår omgivning. Genom språket klargör vi för varandra vad som är normalt och vad som inte är det. Genom språket marginaliserar vi oss själva, våra känslor och vår omgivning.
När Teatr Weimar slår upp sin dörr på en anonym bakgata i Malmö är det åter ordets betydelse som betraktas under lupp.
Orden dras fram i ljuset, synas, vrids och vänds på. Det som fascinerar mig som åhörare – här är det mer tal om åhörare än åskådare – är att teatr weimar gång på gång får mig att se på språkets betydelse på ett nytt sätt varenda gång jag sätter mig i deras lilla lokal. 
Denna ordkabaret börjar med att de tre skådespelerskorna – eller snarare ordmusikerna – Petra Hultberg, Pia Örjansdotter och Sandra Huldt äntrar scenen iklädda illasittande porriga kläder och utsmetat smink. Nonchalant slår de sig ner i den sammetsröda soffan och inväntar att publikens mummel skall lägga sig.
Sen spänner de ögonen i oss och förklarar allvarligt att nu skall det talas om den heterosexuella människan, därefter vidtar en lång uppräkning av heterosexuella personer.
Det finns en skevhet i föreställningen som jag tilltalas av. Som när en av skådespelerskorna resolut går ut från scenen och in i det angränsande trapphuset där hennes steg ekar i trappan och en dörr smälls igen. I den paus som uppstår då vi alla i rummet får vänta tills hon kommer tillbaka uppstår en tystnad där jag för en stund blir en betraktare av mig själv och mina tankar.  Ömsom smeks orden fram för att plötsligt slitas fram i ett ilsket rytande. Christina Ouzounidis manus är fängslande i sin variationsrikedom. Det finns en rörlighet i hennes text som jag tycker mycket om och fascineras av. Hos henne återföds språket och blir till en ljuv symfoni i mina öron.
/ Therese Hammar, Nummer.se

Slår sig fri från normen
Det finns tre hållpunkter i -Christina Ouzounidis nya verk Heterofil som kan sägas utgöra ytterligheterna av detta uppfordrande retoriska drama. Den första punkten är den plötsliga och kompakta tystnad som varar ett par minuter medan Sandra Huldt lämnar teaterrummet, går upp för en trappa och stänger in sig på toaletten. Under tystnaden kan man begrunda den diskussion som dittills har förts om -heterosexualitet mellan tre bedagade, illa sminkade kabaréslampor i en boudoir av röd plysch.
Pia Örjansdotter, Petra Hultberg och Sandra Huldt är dessa spelfigurer. De är synnerligen välartikulerade och pålästa, citerar både Nietzsche och grekiska filosofer, i bjärt kontrast till sina trasiga scendräkter som osar billig sex.
Det beundransvärda med -heterosexuella, säger de, är att de med glöd och frenesi till hundra procent lyckas genomföra uppdraget att endast attraheras av det motsatta könet, utan att ens medvetet ha valt det. Tänk att Zlatan, Carolina Klüft, Saddam Hussein, Robert Mugabe, ja även Hillary Clinton är heterofiler!
Efter denna raljerande, bitande roliga inledning, som rytmiskt och repetitivt för en omvänd, icke heteronormativ debatt, avfyras snabba replikföringar om kopplingen mellan vår innersta natur och det språk som uttrycker våra känslor och begär gent-emot omvärlden. De tre kvinnorna rör sig bland publikborden i Weimars lilla lokal som omvandlats till varietésalong.
Så kommer ytterlighetspunkt nummer två: ett furiöst, besinningslöst utbrott mot själva språket. Språket som en oåtkomlig, självgod fadersfigur, som formulerar en människa i en bild av normalitet eller avvikelse hon inte själv valt. Ett språk som -genererar sina egna odiskutabla värderingar och normer i ett -retoriskt kretslopp. De tre kvinnorna avlöser varandra i att söka slå sig fria. De kräver att få inta en plats där man inte jämförs med något icke namngivet normalt eller erbjuds andras acceptans, vänskap, omsorg.
Christina Ouzounidis gör här ett kompromisslöst och precist anfall mot den lingvistiska struktur vi lever i. På ett sätt handlar det om vem som klassas med prefixen homo, hetero, trans, bi och så vidare, men resonemanget går här mycket djupare. Detta är en frustande uppgörelse om rätten att få vara människa och bli formulerad i all den unika individualitet och inre motsättning det innebär. Allt det språk och alla de benämningar som vi använder oreflekterat om varandra menar hon utgör ett våld, ett förtryck mot den särart och de avvikelser som just gör oss till människor. Det är knivskarpt och konsekvent formulerat – Christina Ouzounidis själv är knappast ett offer för språket.
Den sista extremen i föreställningen är den viskande, skira sången, ”Vi andas ut, vi andas in”, till en tvärflöjt. Här gestaltas det talade ordets födelse ur rösten, ur de luftvågor som tonsätts i våra stämband. Är det i detta möte mellan luftflöde och ordformer som vi tillägnar oss ett helt (korrupt) värdesystem? Finns det rena, oförfalskade uttrycket för en människa endast i andningen eller barnskriket? Detta är några av de stora frågor som väcks av Heterofil–en heterosexuell cabaret.
/ Theresa Benér, SVD





Britney is dead. Hail Britney!
Medverkande: Linda Ritzén. Text och inscenering: Jörgen Dahlqvist. Kostym: Jenny Ljungberg. Koreograf: Veronica Näslund. Ljus: Johan Bergman. Insceneringsassistent: Isak Rynell
Läs mer

Brutal Britney
Det ska Teatr Weimar till att göra en teatermonolog om Britney Spears. Myten om Britney. Den mediala bilden av tonårsidolen: hon som satsade allt och förlorade för mycket på vägen. Den Britney som nu försöker återskapa en sannare bild av sig själv, men som ständigt hakar i mediernas bild och därför hamnar mittemellan två föreställningar om sig själv: den hon var och den hon kunde ha blivit.
Britney is dead. Hail Britney! är andra delen i en serie moderna klassiker, där Teatr Weimar undersöker myter och arketyper i vår samtid. Jörgen Dahlqvists föreställning tar spjärn mot ett scenrum försänkt i mörker. Länge sitter publiken och gungar fötterna till musiken, som om Dahlqvist vill betona attt det fanns ett ”före Britney”
Monologen om Britney är ett av de mer fängslande försöken till att fånga vår medieinfekterade tid jag har sett på teaterscenen. Den dramatiska texten bygger på tablåer, som alla ger fokus åt Britneys olika tidsåldrar, men som också griper in i varandra. Upprepningar och oavslutade meningar är återkommande grepp, som blir intressanta ur ett medieanalytiskt perspektiv. Upprepningarna eftersom man kan ställa sig frågan vem orden tillhör. Det oavslutade för vår benägenhet att fylla i luckorna.
Jag skulle vilja kalla Linda Ritzéns gestaltning för heroisk: inte så mycket för de koreograferade dansscenerna - som i och för sig är brutalt träffande - utan snarare för hennes förmåga att behålla fokus utför textens branter. Ritzén skapar rum efter rum, fyller det ena med taktil närvaro, det andra med explosiv attityd. Lager på lager tecknas bilden av popstjärnan, 13-åringen, den misslyckade modern, missbrukaren med frågetecken. En liten reservation om att porträttet i vissta stunder manglar ner mer än det förlåter.
Britney is dead. Hail Britney! är poetisk dramatik framburen med sälta. I slutscenen bryts texten upp och lösa stavelser bildar ett nytt, framglidande språk. Först då ser Britney märkvärdigt hel ut.
/ Malena Forsare, KVP

En trovärdig bild av Britney
- Britney, existerar du? - Inte fan vet jag.
Teatr Weimar ger Britney is dead. Hail Britney! en enmansföreställning om en av vår tids stora ikoner, Britney Spears.
Hon är hela den mediala västvärlden i en kropp och hon är, knappast överraskande, inte helt frisk. I Jörgen Dahlqvist text, brinnande framförd av Linda Ritzén, är det en fragmentarisk, irrande, söndertrasad själ vi möter. Eller söndertrasad? Med tanke på Britneys tidiga scendebut och omtalade exploatering med mamman som manager med piskan ömt i hand får jag mer intrycket av en själ där jaget aldrig riktigt fått fäste, en stackars planta med rottrådarna läckert glidande i rampljuset men utan växtplats, utan ro och utan möjlighet att få näring. Istället suger hon upp det stunden ger och den snabba metabolismen skickar ut spastiska impulser till hjärnan och ur den sensuella rosa munnen kommer... totalt nonsens. No sense at all. Som en representant för en nutid är hon iskallt läskigt tydlig: en snabbväxt produkt som fortfarande är ung med redan förbrukad.
Hon är materialismen personifierad där en trend eller en människa bara håller tills någon har varseblivit den och sen är den död, rovdriften, skövlingen, utfiskningen av en människa. Eller är hon en människa? Ett slaktlamm?
Dahlqvist låter Britney söka sin själ och visst verkar hon finna den i kärleken, i Gud, i sin kreativitet, i barnen, längtan efter barnen, men ingenting stannar kvar. Kvar blir bara frustationen och det spretiga, stickande hatet till Disney, Justin T, Christina A, Musse Pigg. Men det är Britney som är råttan i bur, ett försöksdjur, sin egen pesthärd.
Linda Ritzén som Britney får Teatr Weimars enkla scenrum att expandera. Hon gör sönderfallet trovärdigt in i varje detalj, språket, rösten, språket, kroppen och blicken. Hennes energi håller starkt hela föreställningen som förvånande inleds med sotarens sång ur Mary Poppins, en god representant för den lyckliga overkligheten. Och raden ”good luck will rub off when I shake hands with you” säger nåt om kändisarnas helgonstatus. Rör vid en kändis och du blir själv stjärna. När Britney gör entré till ett hårdare soundtrack är volymen så hög att hon knappt hörs, bara brottstycken når fram, resten dränks av musiken.
Fast längre fram fattar vi ju att där aldrig funnits särskilt hela meningar eller färdigtänkta tankar. Stackars Britney är en loppa på sin egen kropp och när hon sugit vad blod där är hoppar hon till en annan kropp.
- Jag är Marilyn Monroe.
Inte oväntat, en passande värdkropp, men lika förgiftad som Britneys egen. Det var där någonstans det började, även om stjärnorfunnts längre än så. Men kannibalismen marknadsförd av media gör ett stiligt avstamp där och trampar glatt vidare. Nya lamm föds varje dag, så varför tugga gammalt kött?
/ Caroline Owman, SKD

Virtuost fångad Britney
Teatr Weimar må vara Malmös kanske allra minsta teater, med en minimal produktionsstruktur. Ändå famnar den både djupt och brett för att undersöka i vilken kultur vi verkar och formulerar oss själva. Ena stunden sätts vi i relation till antikens mytologiska figurer, nästa stund filtreras vi genom nutida våldsverkare. Det senaste året har Weimar också utvidgat språkets och teaterrummets gränser genom intressanta korsbefruktningar med ljudkonstnärer och poeter.
I Britney is dead. Hail Britney! sammanfaller några av dessa kreativa linjer i en monolog, framförd av Linda Ritzén. Hon agerar i ett ljudlandskap av musik och filmutdrag, där hon söker definiera ett slags sann version av popikonen Britney Spears. Hon prövar sig fram i olika kläder, åsikter, sexiga poser, uppror och utbrott, alltmedan Britneygestalten envist hävdar att hon är någon annan än de klichéer vi har av henne.
Under denna identitetskamp, där Linda Ritzén testar ett register som löper från naiv oskuld till föraktfullt narcissistisk sexbomb, blir Britneyfiguren en alltmer ihålig projiceringsyta. Hon för söker gulligt hävda att det enda som betyder något för henne är kärleken till de två barnen, men barnen är i hennes värld lika verkliga och overkliga som Musse Pigg. De är kulturella konstruktioner som förhärligas och förbrukas.
Britneys egen image byggs upp utifrån samma principer som animerade figurer i den stora nöjesfabriken Disney. Vare sig Britney är med i det stallet eller söker sig till någon annan producent, så är hon fängslad i en showbiz-kultur där hon inte längre förmår urskilja någon genuin sanning om sig själv. Linda Ritzén fångar virtuost denna alienation hos en kvinna som bara blivit spegelbilder av tomhet.
Jörgen Dahlqvists pjäs och iscensättning har en akut relevans i en tid där miljoner tv- tittare flockas kring Idol-programmen och röstar på ungdomar som i likhet med tonårsstjärnan Britney villigt låter sina personligheter slaktas av vulgariserande stylister och musikagenter. Dock är det inte säkert att just Teatr Weimars stampublik hyllar dessa underhållningsmönster. Uppsättningen skulle kunna svida till lite mer på en stadsteater i landsorten.
/ Theresa Benér, SVD

Britneys upprättelse
På Teatr Weimar gör Linda Ritzén en imponerande tolkning av skandalbruden Britney Spears. Och trots att man inte kommer nära Britney blir hon ändå hel till slut. Någonstans på vägen från att vara barnstjärna i Disneyklubben till att bli skandalomsusad popstjärna tappade den världsberömda idolen bort sig själv. Och det är där dramatikern Jörgen Dahlqvists Britney is dead. Hail Britney! tar avstamp.
Pjäsen utgör den andra delen av den pågående språkundersökning Teatr Weimar arbetar med, senast med pjäsen Elektra revisted som hade premiär i höstas. I Britney is dead. Hail Britney! undersöker Dahlqvist mytologiseringen av den skandalomsusade popstjärnan och därmed också begreppet identitet. Britney Spears har genom massmediernas påtryckningar och sin egen mytologisering blivit en dålig kopia av sig själv.
Under dånande rockmusik gör Britney (Linda Ritzén) entré, klädd i cowboyhatt och minishorts. Envist försöker hon överrösta gitarrackorden, fragment av ord och halva meningar når mitt öra. Det brutala uppvaknandet får mig att studsa till, strax innan har publiken länge suttit i mörker och lyssnat på klämkäck musik.
Det uppbrutna språket och de upprepande meningarna känns igen från Dahlqvists tidigare pjäser och fungerar som en träffande beskrivning av en människa som inte längre existerar i den skepnad som hon en gång var.
Linda Ritzén gör ett drabbande porträtt och skapar trots scenografins frånvaro av attribut, (rummet består av två stolar och en matta) rum på rum. Trots textens vindlande irrgångar lyckas hon hålla både närvaro och tempo uppe. Imponerande.
Jag känner dock aldrig att jag kommer Britney nära under föreställningens gång, jag får aldrig riktigt lära känna henne. Om det är ett medvetet val från Dahlqvists sida, som också står för insceneringen, är svårt att svara på. Men det uppstår en sorts distans som om styckets Britney vill skydda sig mot publikens granskande kritiska blickar.
Men i slutet händer det något, språket bryts upp än mer än tidigare, nya ord bildas, Britney klär på sig lager efter lager av kläder och dansar en vildsint dans långt utanför de koreografiskt inövande, sexuellt utmanande poser hon annars dansar och jag ser en människa bli hel.
/ Theresé Hammar, Nummer.se

Britney – bit för bit
”Hey Britney! Det är dags att bestämma sig! Finns du fortfarande?”
Britney Spears ställer frågan till sig själv, men hon verkar inte säker på om hon är rätt person att besvara den. I Linda Ritzéns gestalt liknar hon mer en lös härva av snack och poser än en människa. På någon nivå gäller det väl alla, att drar och nystar man för mycket i berättelsen om sig själv är risken att man upptäcker att de där trådarna var allt som fanns.
Men just Britneys identitet är utformad i symbios med massmedia, för en masspublik, och det är innebörden av det som Teater Weimar utforskar i Britney is dead. Hail Britney!. Vem blir man, när man hela livet lagt ner sin själ i att försöka tala till så många som möjligt i vinstmaximerande syfte?
En jävligt förbannad robot, är ett svar. Just när Britney börjar tröttna på hela skiten och rycka i kopplet blir det filmtajm med Disneyklubben, där hon började sin karriär redan som barn. Eller så strömmar Marilyn Monroes I wanna be loved by you ur högtalarna och då måste man posera igenom hela låten, det sitter i kroppen och går inte att motstå. Marilyn, Justin, Knatte, Fnatte och Tjatte – det är ju hennes familj. Det spelar ingen roll om hon kan alla filmerna och danserna utantill, det finns alltid en ny publik att spela upp för.
Weimar placerar alltså Britney Spears i en popkulturell historieskrivning. Det komiska och tragiska är att den samtidigt blir hennes egen, personliga. Vem är hon mest lik – mamma, Marilyn eller Musse Pigg? Det ligger en skarp analys i botten av Jörgen Dahlqvists manus, som annars bågnar av kanske lite för många infall.
Den intensiva texten kraschar mot den liksom utspädda, undflyende Britney och det borde vara helt omöjligt att förkroppsliga allt detta. Men Linda Ritzén går rakt in på scen och bara gör det, med total närvaro. Det är en fantastisk prestation. Britney kunde inte ha gjort det bättre.
/ Malin Kutmeijer, AB


Tarzan i Europa
Text: Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller. Inscenering: Fredrik Haller Medverkande: Pia Örjansdotter, Petra Hultberg, Matthias Thorbjörnsson och Peder Holm. Scenografi och visuellt koncept: Katarina Elvén. Kostym: Jenny Ljungberg. Ljus: Johan Bergman
Läs mer

Lysande politisk teater
Säga vad man vill om Teatr Weimar. Men burlesk och fars brukar inte stå på repertoaren. Snarare är det oftast djupaste allvar som råder i den gravkorsmörka lokalen.
Men när apan Cheetah håller tal om den europeiska universalismens välsignelser, om fred och mänskliga rättigheter, nog är det väl nydanande satir, även om Kafka var först med greppet? När Cheetah — Peder Holm med genialt enkel apmask — dessutom uppträder som Tarzans perfekte butler, då drar åtminstone jag på smilbanden. Apornas son har själv lagt av det leopardmönstrade höftskynket och gör entré som den Lord Greystoke han egentligen är, i ridbyxor och blazer med privatskolemärke.
Men Weimar vore inte Weimar om inte denna lek med matinéhjälten hade en avancerad ideologikritisk undertext. Tarzan bär den vite mannens börda. Som en god patriarkal välgörare, en enmans-NGO, vill han rädda de fattiga invånarna i byn som gränsar till hans trädkoja. De har pressats till svält av sjunkande världsmarknadspriser på kaffe. Djungelns konung vill satsa på ekologisk odling och odlarkontroll av inkomstkedjan. Han ska skapa ett exklusivt varumärke för rika konsumenter med dåligt miljösamvete. Dessutom är han naturkramare som vill behålla vattenfallen rena, blommorna väldoftande och elefanterna oskjutna. Nu har han kommit till London för att ordna riskkapital åt sin välmenande businessidé, hans insats för social ekonomi som u-hjälpsmetod. Den driftiga affärskvinna han träffar visar sig ha haft ett förhållande med Jane — Weimar vore heller inte Weimar om man inte hade en genusvridning av historien — och Tarzan blir svartsjuk.
Affärskvinnan, som pitchar sina idéer i form av en musikshow, vill själv göra en insats mot Afrikas fattigdom genom att dumpa giftigt avfall, närmare bestämt uttjänta datorer och mobiltelefoner, i byn. Stackars Jane kommer i kläm i maktkampen mellan Tarzan och den totaliserande globala kapitalismen. Hon har svingat sig över till heteronormativiteten i Tarzans lian, men till slut ger hon upp sin lojalitet med hjälten. Cheetah å sin sida — "apan" är förstås en syftning på den kolonialrasistiska synen på afrikaner — vill stanna i Europa. Han betraktar Afrika som förlorat, och beundrar som sagt europeisk kultur. Han citerar med stark inlevelse Schillers "An die freude" och anser Beethoven som sin broder. Symfoni nummer nio uttrycker Cheetahs humanistiska ideal — och ja, vi vet ju alla vilken överstatlig organisation som har den låten som signaturmelodi. Inte är den särskilt välvilligt inställd till migrerande afrikaner.
Alltsammans utvecklar sig till ett slags tävling om vem som är mest subaltern: den vita viljelösa kvinnan, den vite mannen som vill väl men som inte kan överge
sin djuriska dragning till våld, eller den hunsade och föraktade apan. Alla känner apan, men apan är alltid "den andre". Man kan inte vara absolut säker på vem som till slut sitter med Svarte Petter, förutom att byinvånarna drar en nit när de faller för affärskvinnans sopsäljande corporate bullshit.
Pjäsen underspelas på ett sätt som är mycket otypiskt för Weimar — här brukar ju skådespelarkonsten vara ojämförligt genomarbetad. Detta låter snarare som någon snabb- och slarvinspelad tevesåpa. Vilket förstås är medvetet: det är ju en såpa man spelar upp, en såpa om varumärkeskulturens invasion av livssfären.
Tarzan i Europa är lysande politisk teater om gamla maktstrukturer i en ny värld, där branding är det enda handlingsalternativet och entreprenörskap den enda tillåtna mänskliga egenskapen.
/ Björn Gunnarsson, HD

Bitskare än Terrier
I höstas avslutade Teater Terrier sin sejour i Malmös teaterliv med ett utdraget lustmord på tv-såpan Dallas, för att i vår återuppstå som Institutet. Teatr Weimar, grannen på S:t Gertrudsgatan runt hörnet, gör egentligen samma sak som Terrier – fast tvärtom. I sin nya uppsättning Tarzan i Europa använder de sig av en populärkulturell mytologi för att belysa den västerländska hegemonins inskränkthet. Men i stället för att hypervulgarisera den, tar Weimar den skenbart på största allvar, utan ett uns av ironisk distansering. Vilket naturligtvis är en mera ironisk ironi.
Tarzan i Europa är ett brechtskt lärostycke, naiviserat som en  veckotidningsnovell. Tre vita människor – Tarzan (Mathias Thorbjörnsson), Jane (Petra Hultberg) och affärsutvecklaren Harriet (Pia Örjansdotter) – diskuterar vad som är bäst för Afrika. Utveckla den nedärvda traditionen eller återanvända det västerländska överflödet.
Europa avgör som vanligt Afrikas framtid över huvudet på Afrika – som representeras av Tarzans chimpansbutler Cheetah (Peder Holm). Han vill inget hellre än att själv få flytta till Europa, vars kultur han älskar. Men när det kommer till kritan avfärdas han som apa.
Det är listigt gjort av Weimar. Varje gång butlern får höra att han ju ändå bara är en apa, skrattar publiken. Det skrattet avslöjar allt det som det försåtligt oironiska spelet inte själv berättar.
 Jag tycker nog att Teatr Weimar med sina subtilare medel har kommit en bit längre i utvecklingen av konceptteatern än Terrier lyckades med.
/ Nils Schwartz, Expressen

Cheetah motor och nerv
Fria Tarzan-tolkningar tycks vara en skånsk specialitet. För åtta sedan Cecilia Bornäs och hennes lika lappkastande som perspektivrika roman Jag, Jane. Och nu, på Teatr Weimar, aphonan Cheetah som rakryggad betjänt (Yes sir, Yes ma’am) i oklanderlig väst och fluga i Peder Holms gestalt.
Samtidigt som Cheetah i stort sett utan ironi sjunger Europas lov i allmänhet och Beethovens nia i synnerhet, och föraktar djungelns okultiverade folk, så vill Europa – som Petra Hultbergs Jane påpekar – nog inte veta av Cheetah. Är ju med allt vad det innebär av rasistiska undertoner dock bara en apa.
Skratten fastnar i halsen när man betänker vad alltför många européer alltför ofta kallar afrikaner för. Rolltolkningen är fenomenal, en i bokstavlig mening Holm-gång mellan underkastelse och längtan, utstötthet och civilisationsförsvar.
Mathias Thorbjörnssons Tarzan är här mera lord Greystoke: en romantiker halvvägs mellan oreflekterad imperialism och djupt känd idealism.
Djungeln är hans paradis och när han med Jane far till Europa för att finna finansiärer till en ekologisk och välmenad kaffeproduktion stöter han, representant för en gammal ädel (?) kapitalism, på motstånd i form av den moderna variant som svänger sig med de samtida börssidornas samlade begreppsapparat och en Harriet Holt (Pia Örjansdotter) som tänker större och modernare och inte ser någon motsättning mellan bistånd och big business.
Återanvändning av datorer och mobiltelefoner, menar hon, här finns framtida vinster för byn och Afrika. En enorm potential.
Men hur, kontrar Greystoke, påverkar tungmetallerna (bly, kadmium, kvicksilver) människorna, miljön?
Å känslornas och kärlekens vägnar uppstår dessutom ett triangeldrama mellan Harriet, Jane och Tarzan. Det har blivit en uppsättning som nästan frossar i relationer, vägval, presumtiva uppbrott.
Med risk för att framstå som europeisk chauvinist vill jag ändå framhålla Holms Cheetah som textens politiska motor och projektionsyta, föreställningens nerv.
/ Jan Karlsson, KVP