De stränga anteckningarna
Medverkande: Linda Ritzén, Rafael Pettersson, Sara Wilén, Agnes Wästfelt, Ellinor Edström Schüller och Karin Lundin. Kompositör: Kent Olofsson. Text och regi: Jörgen Dahlqvist. Bildkonst: Peter Jönsson. Rum/ljus/kostym: Johan Bergman och Jenny Ljungberg. Teknik: Johan Nordström. Mask: Sandra Haraldsen
Läs mer

Myten i nutiden
Teatr Weimar gör ännu en succéproduktion på Inter Arts Centre i Malmö. Jörgen Dahlqvists De stränga anteckningarna med musik av Kent Olofsson är ett multikonstverk av sång, musik, recitation och bild. Och så vackert och genomarbetat att Nummers Björn Gunnarsson får gåshud.
När Claudio Monteverdi skrev sina madrigalböcker kallade han en av dem för Krig och kärlek. Det låter som ett tema för Teatr Weimar. Och i nya produktionen De stränga anteckningarna förekommer också referenser till berättelsen om Glauco som sörjer nymfen Corinnas död, en av de dikter Monteverdi tonsatte.
Hos Weimar är det dock inga spröda barockklanger. Kent Olofssons hymniska elektronikaharmonier sveper in rummet: påträngande, känsloladdat, men ändå med en märkvärdig, svävande vilsam lätthet.
Fyra sopranstämmor reflekterar och lyfter Jörgen Dahlqvists fragmenterade text, som betydligt mera är en konkretistisk diktsvit än ett drama. Sopranerna är som beklagande gråterskor, ibland som hämnande erinnyer.
Rafael Pettersson och Linda Ritzén läser på numera klassiskt Weimarmanér: repetitivt, med nybildningar och förkortningar, utan känslofärgning utöver ordens egna valörer och stavelsers betoningar. Ibland är yttrandena bara rena fonem.
Runt väggarna hänger Peter Jönssons målningar av skulpturala, dunkelt belysta manskroppar som uttrycker plågor i hållning och ansiktsuttryck. Detta är verkligen ett multikonstverk: sång, instrumentklang, röstrecitation, bildkonst.
Temat byggs ut med Orfeus som inte kan låta bli att vända sig om för att kontrollera att Eurydike hänger med, och Lots hustru som inte kan låta bli att vända sig om för att se hur Gud förgör hennes hem.
Orden reduceras ner till det basala i dessa myter: blicken, det förbjudna seendet, att vända sig om, salt, skuggorna, sorgen efteråt. Gåendet bort från ickeexistensen, det oundvikliga upphinnandet. Cerberos hundhuvud skymtar vid ingången till dödsriket. Jag är sången, det som ska sjungas, säger Orfeus.
Allt är samtidigt, i minnet och tiden, men döden kan inte bedras. Temat är mera tydligt religiöst än tidigare hos Dahlqvist. Nåden utlovas, villkoras och återtas när människan bevisar sin svaghet.
Precis som i Dahlqvists och Olofssons mästerliga Hamletvariation har myten också en direkt koppling till vardaglig nutid. Bönen från den älskande: vänd dig inte om mot ditt förflutna. Se bara mig. Det är så vackert och så enastående genomarbetat att jag får gåshud.
/ Björn Gunnarsson, Nummer.se

Förlustens frusna landskap
Det är isande kallt i Teatr Weimars och Ars Novas vision av förlustens frusna landskap. Ett land av vitnad aska, stiltje efter stormen, pudersnö som faller efter striden. Och samtidigt en röst som fortsätter att klaga, som ljuder utan kropp, ett gäddhuvud på stranden.
Av rösten blir en klang som brister i en explosion av ljus och sönderhackade stavelser. Inte scenkonst eller konstmusik eller bildkonst utan ett verk som obehindrat rör sig mellan konstarterna och använder alla språk samtidigt.
I ”De stränga anteckningarna” fortsätter dramatikern Jörgen Dahlqvist och kompositören Kent Olofsson sitt samarbete från ”Hamlet II: exit ghost” och den starkt konsumtionskritiska, bombastiskt dånande ”Indy500: seklernas udde” som gavs på Skånes dansteater för ett drygt år sedan. Medan vi den gången färdades mot undergången i högsta fart utan att väja, befinner vi oss denna gång i tystnaden efteråt.
Med utgångspunkt i bland annat myten om Orfeus och Eurydike skapar ensemblen ett fascinerande allkonstverk som går från lågmäld reading med två ensamma skådespelare till full ljus- och ljudshow med fyra sångerskor, bländande blixtar och tjockflytande rök. Runt rummets väggar ruvar konstnären Peter Jönssons förvridna mansgestalter i olja; skarpt belysta och ändå undanglidande, utan ögon.
Det är blicken som utforskas i verket, Orfeus blick och längtan efter det definitiva så som den skildras i Blanchots suggestiva essä. Tydligt hörs Jörgen Dahlqvists röst i verket, hans pågående undersökning av språket, söndertuggat och utspottat som torra ben i sanden. Och samtidigt något nytt i mötet med Olofssons drivna komposition och Jönssons krumma vånda som ger kött åt undergången och förlusten.
/ Boel Gerell, SDS

Tänkvärd scenkonstinstallation
Hur kan man nå kunskap om en värld bortom sinnena, bortom det med erfarenheten kända rummet, bortom partikelvärlden, bortom seendets gräns
Erfarenheten av rummet har betydelse för tänkandet genom att kroppen står i samband med vad den rör vid, smakar, luktar, ser och andas och allt som ingår i ett större sammanhang.
Rumsupplevelsen utvecklas i en interaktion med omvärlden och tänkandet sker ju inte bara i hjärnan, utan också i kroppen, i stegen, i rösten, i bilder, texter, föremål som externa minnesbanker men som sätter tankeprocessen i rörelse. Det är om allt detta De stränga anteckningarna handlar.
En scenkonstinstallation där nyskapande konstmusik, bildkonst och text samsas för att bli en integrerad del av föreställningen. En plats där inte bara den psykologiska processen tar form utan också får oss att känna oss som en del av denna.
Längs med väggarna hänger svarta bilder av en vrålande man i olika positioner. Som en Orfeus på sin vandring upp mot jorden men som slutligen dras tillbaks i dödsriket.
Katastrofen hänger över oss från första stund. Rekvisitan består av väl begagnade kärl som tycks ha använts till att blanda murbruk. Gamla murarverktyg ligger sammanfösta bakom högar av salt och kol. Lösa partiklar som förstärker känslan av yttervärlden men också associerar till hur Lots hustru i Första Mosebok blir till en saltstod när hon vänder sig om. Sodom och Gomorra.
Texten som läses upp av två aktörer associerar fritt kring olika mytologiska berättelser och klangvärldar. Monteverdis madrigaler, Ovidius Metamorfoser för att nämna några. Katastrofen hänger över oss, allt verkar skört, verkar kunna spricka närsomhelst.
Som om de vore de sista resterande från ett krig, kommer fyra kvinnliga sångare in, endast införda långa pälsverk ur vilka röda dödsliknande ben och ansikten sticker fram. Som resterna av naturväsen andas de nästan omärkligt fram sina toner som om de vore levande-döda, definierar sitt territorium genom att gå runt till olika platser i rummet där de sjunger en slags immateriell sång som ibland mest hörs som andning.
"Vårt eget rum”, det säkra harmoniskt organiserade ställs på detta sätt i motsatts till det andra, utomliggande där kaos råder. Var ligger de spatiala gränserna dem emellan?
Helt förtrollande var musiken och sången som skapats av kompositören Kent Olofsson. Morbid men samtidigt ljuvligt vacker som en slags oformlig ström av obestämda sammanmixade ljud. Spillror av ljud, ljus i vilka ordet lyser upp som blixtnedslag på den mörka himlen. Bilder som vi gjort till våra hämtade från bildkonstens, filmens, musikens och videons värld. Kanske är det trots allt så att i slutändan allt följer ett logiskt mönster, att det estetiska inte är en lek i sig.
/ Ann Jonsson, Danstidningen

De stränga anteckningarna handlar om ögonblicken
Teatr Weimar i Malmö har just haft premiär på ett nytt stycke, eller snarare en tvärkonstnärlig sceninstallation. De stränga anteckningarna heter den, text och regi Jörgen Dahlqvist, kompositör Kent Olofsson. Bildkonst, två skådespelare, fyra sångare, allt i ett samarbete mellan Weimar och Ensemble Ars Nova.
Utspelar sig i ett dödens krigsområde
Runt väggarna hänger Peter Jönssons bilder av en man i olika förvridna stadier, påminnande om Francis Bacons målningar. På golvet ligger högar av salt och jord, stolar, bråte som ändrar färg med ljussättningens skiftningar i Johan Bergmans och Jenny Ljungbergs scenrum.
Där sitter två skådespelare, Linda Ritzén och Rafael Pettersson, i vanliga kläder och reciterar texten ur manus i mikrofoner. De fyra sångarna kommer in klädda i päls, svarar på texten, med ord, ljud och Kent Olofssons musik och ljusmatta får det ena att haka i det andra.
Att se De stränga anteckningarna är som att befinna sig i ett utdraget ögonblick, ett ögonblick skapat av alla dessa sinnliga intryck. Jörgen Dahlqvists text, fylld av upprepningens rytm, utspelar sig i ett dödens krigsområde men anknyter också till olika myter, bland annat till ögonblicket när Lots hustru förvandlas till salt, och till myten om Orfeus och Eurydike. Ögonblicket där Orfeus vänder sig om mot Eurydike som då störtar tillbaka ner i dödsriket.
För mig handlar föreställningen till slut om det där ögonblicket, i ett krig, i ett trauma, i ett efteråt. Det där som man bara kan beskriva såhär indirekt, i en kringgående, upprepad rörelse, där främst våra sinnen uppfattar och minns vad som hänt. Precis som i texten: "efteråt, tystnaden, stegen, blicken…"
/ Maria Edström, Kulturnytt SR

Walter Benjamins bild av historiens ängel som en bild av det mänskliga tillståndet: ögonen uppspärrade, blicken riktad mot det förflutna, mot allt som blivit förstört; viljan att stanna kvar, att sammanfoga det som slagits i stycken trots att man obönhörligen drivs bort, trots att det är alldeles för sent. Det är i detta tillstånd som Teatr Weimars och Ars Novas senaste föreställning rör sig. I ett öde landskap, präglat av tystnaden efter inre och yttre katastrofer. I den paralyserande skulden, i ensamheten, i grubblandet. I oförmågan att frigöra sig och gå vidare.Och det är i allra högsta grad en fråga om att frammana ett tillstånd, i ännu högre grad än i Hamlet II:exit ghost. Narrativet är upplöst, subjekten i stort sett frånvarande. Kvar finns bara rösterna. Fragmenterade upprepar de ord, fraser, bilder, ständigt kretsande kring myterna som utgör föreställningens utgångspunkt – Orfeus och Eurydike i underjorden, Lots fru som förvandlas till en saltstod vid åsynen av det förödda Sodom och Gomorra – och visar på förlamningen som uppstår i ältandet när man blickar tillbaka. Och det omöjliga i föresatsen att aldrig blicka tillbaka, tryggheten i att, likt Orfeus, blicka tillbaka neråt istället för att våga söka sig upp mot det bländande ljuset. Språket faller sönder, bryts ner till sina beståndsdelar och skapas på nytt, som en parallell till utvecklingen i texten. Sökandet efter en definitiv visshet i språket speglas här i sökandet efter den definitiva vissheten i blicken, att få bli till, även om det i längden är lönlöst.
Visuellt och ljudmässigt imponerar föreställningen också. Till en början är de båda skådespelarna ensamma i rummet, sitter ner och läser ur manuset, som om vi befann oss på en reading eller en repetition. De får sällskap av fyra körsångerskor vars stämmor ömsom utgör ekon åt skådespelarnas röster, ömsom kämpar mot dem i en allt intensivare läsning. Till detta fogas ett obehagligt krafsande av pennor från olika delar av rummet, som ett nedtecknande av bekännelserna vi får ta del av, och bländande blixtar, rök, mörker och ljusspel som ackompanjerar resan allt längre in i det monomana upprepandet av skuld och förlust.
Kontrasten mellan ljus och mörker skapar också en effektfull iscensättning av rummet. De vita väggarna är behängda med svarta tyger där målningar av stelnade män, närvarande men samtidigt undanglidande, ramar in spelplatsen. Högarna med salt och sot förstärker också det visuella, samtidigt som de skänker en extra mytologisk resonans åt ordflödet.
Det är en intensiv föreställning, extremt koncentrerad och fokuserad; textmässigt, visuellt, rumsligt och ljudmässigt. Och det är genom de samverkande delarna, genom det konceptuella och experimentella som föreställningen når fram till ett gestaltande av en mental plats och ett mentalt tillstånd som är meditativt, lätt obehagsframkallande och djupt mänskligt.
Christopher Rosenqvist-Cutlip, Benshi.se