Teaterrapport: Malmö
I den här boken har vi gjort ytterst subjektiva val och kontaktat teatermänniskor som vi tycker är intressanta och som vi tror kommer att prägla Teaterstaden Malmö i framtiden. Vi har vänt oss till personer och grupper som gärna samlas bakom konstnärliga manifest, med egna starka visioner och påtaglig verbal förmåga. Syftet med Teaterrapport: Malmö är inte att beskriva bredden i Malmös teaterliv utan att pejla stämningen bland de teatermänniskor som förknippas med den smala teatern. Vi vill ge en lägesbeskrivning av det kreativa klimatet i Malmö just nu, men med hjälp av bidragen vill vi också teckna en bakgrund till dagens teater – det är ju en intressant fråga varför det har blivit som det blivit – och ge läsarna en föreställning om vad som kan hända framöver.
Vi vill på inget sätt ge sken av att det råder konstnärlig konsensus i Malmö.
De medverkande teatermänniskorna har starkt avvikande uppfattningar om vad som är bra och dålig teater och vad som är vägen framåt. Inte ens redaktörerna för denna volym kan alltid komma överens i estetiska frågor. Vi bejakar denna oenighet och ser motsättningarna som själva drivkraften i det nya teaterklimatet.
Vi gör ingen heltäckande inventering av teaterstaden Malmö, men däremot
vill vi fånga upp några av de egenartade tendenser som präglar teatern just nu. Samtidigt vill vi ringa in problem, peka på saker som fungerar och saker som bör korrigeras för att fungera bättre. Eftersom även missnöjet är en utmärkt kreativ kraft har vi uppmuntrat de medverkande att ”klanka”, men att ”klanka” kreativt.

Disposition
Boken består av texter och intervjusamtal. De som medverkar med en egen text har fritt valt ett ämne att skriva om. Vid de tre gruppsamtal som genomförts har redaktörerna genomgående fokuserat på Malmös utveckling som teaterstad under det senaste decenniet, samtidigt som varje grupp fått frågor som kretsar kring deras speciella erfarenheter av och perspektiv på Malmöscenen. De olika bidragen har vi samlat under tre kronologiska rubriker: ”Teaterstaden Malmö” (då), ”Teaterkonsten i Malmö” (nu) och ”Teaterframtiden i Malmö” (sedan). De engagerade teatermänniskor som vi samlat under dessa rubriker är lärare, forskare, teaterkritiker, teaterchefer, skådespelare, regissörer och dramatiker. Flera av de medverkande hör hemma i mer än en kategori. Ursprungstanken var att de mer teoretiskt inriktade skulle stå för de fördjupade perspektiven – det grundligt genomtänkta och genomtuggade – att kritikerna skulle stå för överblickarna och jämförelserna, och att praktikerna – de utövare som allt kretsar kring – skulle stå för det ännu bara anade, oavslutade, pågående. Teaterkritikern Jan Karlsson skriver inledningvis i ”I huvudet på en kritiker” om teaterns egenart och den bräckliga symbiosen mellan skådespelare, publik och kritiker utifrån en mycket malmöitisk episod.
I ”En historia om två städer” beskriver teaterkritikern Björn Gunnarsson teaterlivet i Malmö och Göteborg genom att jämföra två scenversioner av Dostojevskijs
Brott och straff: Sara Cronbergs iscensättning på Hipp och Mattias Anderssons iscensättning på Backateatern.
Teaterforskaren och tidigare teaterkritikern Ylva Gislén skriver i ”Skådespelaren i centrum” om Teaterhögskolans betydelse för Malmös teaterliv. Både uttrycket, tilltalet och arbetssättet har påverkats av det faktum att så många tidigare elever kommit direkt från utbildningen och fortsatt verka i staden.
I det första samtalet, ”När en föreställning är bra är det för att den är helt rätt här och nu”, diskuterar Boel Gerell, Martin Lagerholm, Ylva Gislén och Barbro Westling Malmöteatern ur ett kritikerperspektiv.
I det andra samtalet, ”Vi vågar tro att smörgåsbordet är konstnärligt intressant”, diskuterar Petra Brylander, Jesper Larsson, Klas Abrahamsson och Fredrik Haller förhållandet mellan institutionerna och det fria teaterlivet.
Teaterkritikern Theresa Benér skriver i ”Hur förnyas teatern i gränsöverskridandet?”, som inleder bokens andra avdelning, om förutsättningarna för förnyelsen i Malmö för den teater som ”experimenterar med sin egen grammatik”.
Erik Rynell, forskare och lektor vid Teaterhögskolan i Malmö, beskriver i sin artikel ”Teater, människosyn och kognition” en tendens i Malmö: en större nyfikenhet på teatern från högskolornas sida och en större intellektuell nyfikenhet i de nya teatergrupperna; något som redan resulterat i intressanta samarbeten.
I det tredje och sista samtalet ”Det ska vara punk rakt igenom, annars skiter vi i det” beskriver Elin Lundgren och Petter Pettersson sin egen väg in i Malmös teaterliv och Teater Liliths utveckling till Lilith Performance Studio.
Avdelningen ”Teaterkonsten i Malmö” avslutas med två e-postintervjuer. Den ena med Niclas Sandström från Teater Foratt, den andra med Ragna Weisteen från InSite.
Bokens tredje avdelning, ”Teaterframtiden i Malmö”, inleds med en artikel av Kent Sjöström, forskare och lektor vid Teaterhögskolan i Malmö. Han ger i ”Om konsten att vara Ingen” en teoretisk ingång till en skådespelares arbete med rollen med hjälp av Bertolts Brechts Keunerberättelser.
Sedan följer två artiklar av Institutets företrädare. I ”Symtomet har svaret”
skissar Anders Carlsson på en ”uppbrottets estetik” som tillåter kritik utan att reproducera en repressiv maktordning.
Ludvig Uhlbors skriver i ”Diskussionen” om hur man kan skapa en kreativt klimat på teatern genom att motarbeta konsensustänkandet och välkomna konflikter, motsättningar och osäkerhet.
Poeten, litteraturkritikern och dramatikern Hanna Nordenhök beskriver i
artikeln ”Lyssnandets intimitet: nya infallsvinklar på hörspelsformen” arbetet med Radiowy.
Dramatiker och regissören Christina Ouzounidis skriver avslutningsvis i sin
artikel ”Språk är våld – om manifest och naturlighet på Teatr Weimar ” om den estetik och det förhållningssätt till arbetet som vuxit fram på Teatr Weimar. Artikeln följs av Teatr Weimars manifest.