Elektra | recensioner från Teatr Weimars föreställning av Elektra

Årslistan 2005
1. The Andersen Project, Robert Lepage, gästspel i Köpenhamn
2. Tristan och Isolde, regi Peter Sellars, scenografi Bill Viola, dirigent Esa-Pekka Salonen på Opera Bastille i Paris
3. Elektra på lilla Teatr Weimar i Malmö. Jörgen Dahlqvist har gjort en stram, effektiv modernisering av de klassiska dramat. Monica Wilderoth och Linda Ritzén spelade ut den centrala konflikten med en ohöljd smärta och kraft som jag sällan skådat på en svensk teater.
4. Pebberods suppe, regi Lars Rudolfsson, på Det Kongelige, Köpenhamn.
5. Harold Pinters Nobelpris.
/ Theresa Bener, Kvällsposten

Rasande uppgörelse mellan mor och dotter
"Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist lyfter i sin bearbetning av berättelsen om Elektra och hennes dysfunktionella familj med sig de bärande konflikterna från det antika dramat rakt in i 2000-talet och skalar bort alla onödiga tidsmarkörer utan att för den skull överge sitt original. Han tar en risk genom att låta samtliga karaktärer behålla sina namn, och genom att låta deras verbala referensramar omfatta dödsguden Hades, sköna Helena, Herakles, Orfeus och Eurydike, men klarar sig tack vare flyhänt penna, varsam regi och lysande skådespelare undan vad som annars lätt hade kunnat bli anakronistiska krokben för det budskap han vill förmedla. Resultatet blir istället det motsatta – droppandet av mångtusenåriga namn på personer och platser bidrar till en känsla av allmängiltighet och tidlöshet som bara förstärker den dystra insikten om att föräldrars svek mot barn dessvärre är något föråldrat eller något nytt under solen."
/ Anna Lindblom, Skånska Dagbladet

Trasig av skuld, utom sig av sorg
"Pjäsen imponerar på alla punkter; Dahlqvists text visar prov på såväl djupa psykologiska insikter som på språklig och dramatisk ekonomi, något som regissören och den trehövdade ensemblen vårdat med den äran genom en motsvarande behärskning och stringens i replikerna och en effektfull förtätning i de sceniska åtbörderna. Så ska den klassiska dramatiken räddas undan förgängelsen."
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten.


Persefone | recensioner från Teatr Weimars föreställning av Persefone

Myt i nya kläder
Två människor på en parkbänk som eftertänksamt upprepar vissa bestämda meningar om en frånvarande person, rytmiskt, melankoliskt, som vore det början på en typisk pjäs av Beckett. Men det är sorgsna föräldrar som försöker tala om sin frånvarande/döda dotter, i Persefone med manus och regi av Christina Ouzounidis. I tomrummen mellan orden växer det fram en bild av en bild av en ung kvinna utan hemortsrätt, en närvarande frånvaro, med omtagningar av skenbart banala formuleringar som i sin struktur kan påminna om norske succédramatikern Jon Fosse. [...]
/ Ingela Brovik, Skånska Dagbladet.

Intressant tvåmansföreställning
Ouzounidis har gjort en särskild poäng av Persefone som myt och som objekt för andra människors uppfattningar och behov, framför allt genom att blott presentera henne genom andra rollgestalters minnesbilder. Här får hennes föräldrar, vänner och bekanta (samtliga lyhört gestaltade av Christer Strandberg och Nina Hoppe) chansen att i korta scener genomsyrade av en originellt fragmenterad, prövande och stympad dialog med drag av såväl absurdism som Norén ge sin syn på den för åskådarna konstant frånvarande Persefone. Det leder till att bilden av henne blir motstridig (föräldrarnas duktiga flicka mot vännernas komplicerade och tragiska gestalt) och att hon som individ blir alltmer suddig i konturerna, och på så sätt också en alienerad figur som verkningsfullt svarar mot den dramatiska textens söndersprängda repliker och stelnade åtbörder.
/ Martin Lagerholm, Kvällsposten

En fängslande väv av motstridigheter
Ämnet är tungt, spelet sparsmakat och scenografin näst intill obefintlig. Likväl förmår regissören och manusförfattaren Christina Ouzounidis hålla premiärpubliken i ett järngrepp. Föreställningen balanserar effektivt och okrystat mellan olika tilltal såsom teveinspelning, förinspelade röster och ljudmattor som komplement till texten. (...)
Dialogerna, och då främst de mellan de båda föräldrarna, är dock så starka och välskrivna att de förmått att helt stå på egna ben. Ofta tar textpartierna sin start i svaren, om vilka de båda kombattanterna frenetiskt ofta är osams, för att i nästa sekund uppnå en näst intill komisk samstämmighet.
/ Michael Högberg, Ystads Allehanda