|
Briljanta
smulor av ett kostymdrama
Övernaturliga fenomen hemsöker Teatr Weimar
under repetitionerna av Ibsens Gengångare om man ska
tro rapporteringen via Twitter. Stolar börjar röra
sig av sig själv, manus fattar eld och skådespelarna
lider av svår ångest och drar sig för att
gå till teatern om dagarna.
Ett spel för gallerierna förstås och samtidigt
en lek med våndan som blottas när man skalar köttet
av skelettet i Ibsens verk. Inte längre ett kostymdramanär
lagrena av siden och sammet slitits av kroppen och ridåerna
en efter en dragits ner. Kvarstår gör naken hud
och en dialog som avstannat i ett monotont hackande nej, till
förlösning, kärlek, till livet självt.
Att smula sönder Ibsen är numera mer regel än
undantag. En uppmärksammmad verison av Gengångare
gjordes exempelvis 2002 av Ingemar Bergman, socksåhan
valde att drastiskt stuva om texten. Här drivs greppet
till sitt yttersta i en för Teatr Weimar typisk dekonstruktion
som bara lämnar skärvor av originalet, en glidande
gestaltningen där snart nog bara närkamperna återstår.
De två skådespelarna gör rollerna, på
förhand nerskitade av dramats undanstoppade smuts och
skam. Som Pastor Manders och sonen Osvald ses rutinerade Weimarmedarbetaren
Rafael Pettersson i tung blå ögonskugga och trasig
spetsskjorta medan fru Alving och tjänsteflickan Regine
görs av nyutexamnierade Nils Dernevik i komiskt slokande
peruk och illasittande oranga sidenklänning.
Det lekfulla, respektlösa inslaget går igen i de
ständiga omstarterna, en skickligt scensatt sampling
av scener och repliker som lämnar lite kvar av det egentliga
dramat. Kvarstår gör kärnrelationerna; mellan
mor och son, herrskap och tjänstefolk, hustru och man
med arvet och den skamfyllda sexualiteteten som underliggande
smärtpunkt och motor. Spelet mellan Dernevik och Pettersson
blixtrar och briljerar och i takt med att lager på lager
av ridåer och och yttre rekvisita rivs ner tystnar det
annars väl lättköpta nöjet och de två
lir människor mer än kön. Fortfarande burleska
men gripande i sitt hjälplösa famlande efter varandra
samtidigt som språket hårdnar och spricker i knytnävstunga
läten.
/ Boel Gerell, SDS
Ett utmärkt koncentrat
Uppsättningar där man valt att reducera i Ibsens
manuskript , för att höja tempo och intensitet,
är inte unika. Ett starkare koncentrat. Med hjälp
av enbart två skådespelare, en som gestaltar de
bägge kvinnorna och en som spelar de tre männen,
har man i sin version tagit fasta mer på makt och konfrontationer
än på livslögner och dolda svek. Valt ett
direkt tilltal, som är påträngande i positiv
bemärkelse och passar den lilla teaterlokalen perfekt.
Weimars uppsättning följer Ibsens till punkt och
pricka när det gäller yttre handling (modern som
förgävces försöker skydda sin son från
konsekvenserna av den framlidne faderns handlingar), ochj
orden som används är Ibsens egna. Men de förses
med delvis nya undertexter. Den svalt dämpade Regine
(Nils Dernevik) visualiserar sammanhang genom sublima gester
och oväntade satsmarkeringar, medan Pastor Manders(Rafael
Pettersson) blinkar menande och låter budskapet framgå
mellan raderna. Resultatet blir, i bägge fallen, att
vi som åksådare förstår utan att alltid
veta varför vi förstår. Man har dessutom modet
att vila i pauserna. Det stumma moment där två
av karaktärerna genomför en kortare cigarettstafett
är exempelvis grymt spännande. Minuten efteråt
kan två helt andra karaktärer gå till handgripligheter.
Dernevik och pettersson är lyhörda, oavsett om det
handlar om stora eller små penseldrag, och har en imponerande
scennärvaro. Trovärdiga oavsett om ett övergrepp
sker i affektoch leder till regelrätt slagsmål
eller bara antyds via en kavaj som dras av till hälften.
Manuskriptet är snillrikt bearbetat, och Jörgen
Dahlqvist har vridit och vänt på de pusselbitar
som Ibsen tillhandahåller. Han stuvar om, reducerar
rejält och bjuder några av de mer anspråkslösa
orden på fest. Obetydliga, vardagliga utsagor upprepas
närmast hysteriskt och meningarna expanderar, blir starkt
värdeladdade. Men också komiska. Flertalet av de
förtjusta fniss som sprider sig i salongen föds
ur Dahlqvist replikteknik. Det är fräckt, smart
och de få gånger Ibsen behöve rkryddas görs
det med finess. Som när man låter en aftonsittning
haverera i skyundan med hjälp av en käck melodislinga;
”Hej hopp allihop, i en liten trudelutt”. En lustig
långdans.
Även regissören Linda Ritzén ska hyllas.
Spelutrymmet är synnerligen begränsat, men Ritzén
har ett fint öga för positionstänkande och
sceniska avstånd. Skiftningar av riktningar och små
förändringar av tonfall används för att
markera karaktärsbyten. Vid enstaka tillfällen slaskar
det lite, men i stort sett blir gestaltningen tydlig också
när en skådespelare tvingas föra samtal med
sig själ (dialoger mellan två karaktärer av
samma kön). Regissör och skådespelare har
uppenbarligen arbetat i bästa symbios. Scenografi och
kostym harmonierar fint, och blir även de föremål
för dekonstruktion.
Sammanfattningsvis: Teatr Weimars Ibsendekonstruktion är
vital och fascinerande. Trots absurda inslag och avantgardistiska
förtecken är uppsättningen både angelägen
och samtida. Ett lyckat experiment som inte kräver andra
förkunskaper än ett öppet sinnelag. Det här
är bra teater! Se den. Det är både du och
föreställningen värd.
/ Henrik Bergkvist, SKD
Weimars Gengångare kommer nära
Man brukar spela Ibsen på två olika sätt,
antingen konventionellt i nån sorts sen 1800talsmiljö
eller också försöker man modernisera och stoppa
in honom i nutiden. Här har man inte gjort på nåt
av dom sätten. Det är som om dramat imploderar av
sin egen kaft. Det är förtätat och litet och
väldigt intimt. Oerhört förkortat i en timme
och en kvart. Och man spelar otroligt naturalistiskt. När
man kommer in så är det två tjänstefolk
som står och liksom viskar och då viskar dom verkligen
som om de inte ville att publiken ska höra. Så
det är nån sorts supersuper naturalism. Sen är
det ju också det andra greppet med två män
spelar de fem rollerna, Nils Dernevik spelar de kvinnliga
rollerna, Fru Alving och Regine, medan Rafael Petterson spelar
Snickar Engstrand, Pastor Manders och Osvald. Det blir en
märklig stilisering mitt i den naturalistiska framtoningen
och där de växlar och plötsligt liksom glider
in och ut i de olika rollerna.
Man fattar på ett speciellt sätt. Teatr Weimar
arbetar som konstnärer. Man tar ett känt verk som
man fabulerar kring och skapar nått nytt utuifrån.
Ibsen är ju så otroligt intrigbaserad med livslögner
som ska avtäckas i precis varenda pjäs men här
struntar man i intrigen, den blir inte det viktiga. Det viktiga
blir i att vi blickar in i den här rätt unkna familjen
och vi känner oss verkligen som någon sorts vouyerer.
Ibsens är ju den här klassiska tittskåpsteatern
där man tar bort fjärde väggen och så
ska vi titta in på ett skeende som ska verka pågå
utan publikens medverkan. Här blir det så himla
nära och Teatr Weimarsscenrum är så litet
så det blir som om man tjuvtittar och tvuvlyssnar och
är nånstans där vi inte har att göra.
Det blir en spänning i den här otroliga närheten.
Sen är det också ett genidrag att låta de
manliga skådespelarna spela alla roller. Spelet mellan
könen som Ibsen håller på med blir otroligt
tydliga, blir mycket tydligare, den kvinnliga och manliga
principen och framförallt det patriakala förtrycket.
Sen blir det också en klassresa därför att
de här två männen spelar två kvinnor
respektive tre män som också tillhör olika
klasser. Man återför Ibsens ursprungliga radikalitet.
Det handlar om en fullständig vantrivsel i kärnfamiljen,
i könet och klassen. Så på det sättet
tolkar ju dom Ibsen hemskt troget.
/ Maria Edström, Sveriges Radio (transkriberat
från radioinslag)
Elegant kommentar i dekonstruerad klassiker
Malmöbaserade Teatr Weimar har på kort
tid skaffat sig ett gott rykte som en av landets mest intressanta
fria grupper med ambition att utveckla teaterkonsten. Scenen
är i Teatr Weimars händer ett undersökningsrum,
där olika teorier om "vad är att vara människa"
ska utforskas, som man skriver i sitt manifest.
Den senaste uppsättningen, en dekonstruktion av Henrik
Ibsens "Gengångare", är definitivt inget
undantag. Jörgen Dahlkvist och Linda Ritzén har
styckat upp, kastat om och pressat samman pjäsen från
1881 till ett koncentrat av skådespel där konstruerade
sanningar obarmhärtigt ifrågasätts. Nils Dernevik
och Rafael Pettersson gestaltar tillsammans de fem karaktärerna
i en närmast oavbruten dialog. Att rollbytena är
otydliga hör, förstår man, till konceptet
även om skådespelarna gör skickliga hopp mellan
röstläge, kroppsspråk och pondus. Allt efter
den roll, kvinna eller man, de spelar.
Ibsens historia om änkan Alving, konstnärssonen
Osvald, pastor Manders och de andra finns närvarande
och kan fångas upp i brottstycken av den som läst
originalmanuset. Även om man gått hårt åt
med saxen är det ingen hjärtlös behandling
av Ibsen, tvärtom vill jag säga. Pjäsen var
en nagel i ögat på många redan när den
hade urpremiär då den ifrågasatte normer
och konventioner. De gengångare som Ibsen såg
och ville utmana, var de döda åsikter och meningslösa
plikter som likt förbannat vandrar runt och skrämmer
till lydnad med sin närvaro. Genom att fokusera på
teaterns iscensättning som sådan gör Teatr
Weimar allmängiltigheten i pjäsens provocerande
teman desto tydligare. Även 2000-talets publik kan känna
sig obekväm när det väcks frågor om incest,
dödshjälp, sexuella utsvävningar och könsroller.
Det är en hisnande upplevelse för både intellekt
och känsla när pjäsens logiska ordning, publikens
trygga position och verklighetens vedertagna sanningar demonteras.
Och vad händer med en uttryckt vilja eller plikt när
den upprepas för många gånger? Förlorar
eller får den sin mening?
Även scenografin är skickligt använd, där
scenrummet som från början dryper av borgerliga
inredningsideal, iklätt röda draperier och skinnfåtöljer,
handgripligen rivs ned för att blotta byggnadsställningar
och kylskåp "bakom scenen". Så antyder
Teatr Weimar att allt är lika mycket rekvisita - det
finns ingen sanning bakom skådespelet heller. Ibsens
normkritik i postmodern version.
Huruvida föreställningen ska kallas uppsättning
eller dekonstruktion kan diskuteras, men det är i vilket
fall en mycket elegant kommentar från Teatr Weimar,
på en och samma gång till teaterkonceptet och
till det så kallade verkliga livet.
/ Hanna Bäckström, Tidningen Kulturen
Ibsen i kärleksfull och trashig version
Jag kan tänka mig att dramatikern och teatermannen Jörgen
Dahlqvist blir ganska otålig av att se Ibsen. Väldigt
mycket verbala ornament, sammet och cigarrök bäddar
in mustiga konflikter. Helt i onödan – eller? Vad
händer om man plockar isär Gengångare och
frilägger situationer, så att rollerna talar och
agerar utan omsvep, i ett abrupt, direkt språk?
Detta undersöker Jörgen Dahlqvist med sin 75 minuter
långa Ibsendekonstruktion. Greppet känns igen från
hans pjäs Elektra revisited (2007) där Linda Ritzén
och Rafael Pettersson i nutid gestaltade det övergivna,
destruktiva syskonparet Elektra och Orestes.
Till Gengångare har Linda Ritzén nu hand om regin,
och på Teatr Weimars lilla scen får Rafael Pettersson
sällskap av Nils Dernevik. Det är ett väl samkört
konstnärligt gäng, som tar fram det våldsamma,
ostyriga hos Ibsen.
De två skådespelarna axlar pjäsens fem roller.
De är grovt översminkade, har lösskägg,
extra ögonfransar och är slarvigt påklädda
i lager av manligt och kvinnligt. Nils Dernevik bär som
fru Alving en röd långklänning och en kostymväst
över herrskor, medan Rafael Pettersson har pastor Manders
tunga, mörka rock över en uppfläkt, genomskinlig
spetstunika. Det är queer och genusöverskridande
så det förslår.
Linda Ritzén driver på skådespelarna i
en manisk, tvångsmässig rytm där de aldrig
tillåts släppa fokus, trots tvära scen- och
rollväxlingar. I en och samma mening kan Pettersson med
exakta nyanser slå över från Manders biktfaderliga
auktoritet till snickare Engstrands grova underhuggartyp.
Dernevik pendlar träffsäkert mellan fru Alvings
förföriska utspel (mot pastorn) och kontrollerande
moderlighet (mot den sjuke sonen Osvald) och lågmäld
underdånighet i hushjälpen Regine. Deras skiftande
rollspel tar fram en drastisk komik i scenerna, som har likheter
med exempelvis Moment:teaters frigjorda klassikertolkningar.
Dekonstruktionen fullföljs med att skådespelarna
i upprörda stunder sliter av sig peruk och skägg
eller river ner de röda sammetsridåer som avskärmar
framscenens borgerliga gemak från fondens synliga, sjaskiga
kantin.
Får man då ut något nytt av Gengångare
i denna kärleksfulla trash-version? Ja, skottlinjerna,
hierarkierna och begären mellan personerna förtydligas,
nästan på ett strindbergskt vis. Men familjedramats
frågor om skuld, skam och falska självbilder förblir
egentligen desamma. Jörgen Dahlqvist har en råhet
i dialogen, som Linda Ritzén lyhört omvandlar
till lustfylld scenisk energi. Det är förvisso uppfriskande
att se Ibsen så.
/ Theresa Benér, SVD
Angelägen
Gengångare
Ibsendekonstruktion I: Gengångare som nyligen visats
på Teatr Weimars lilla intima scen i Malmö gestaltar
ytlighet. Är ytlig precis som vi själva. Handlingen
bygger på Ibsens repliker men där de olika rollerna
- även den kvinnliga - endast spelas av två manliga
skådespelare. Detta gör dramat mera angeläget
genom att relationerna och maktspelen blir synligare. Trots
att det är Ibsens ord så får man en känsla
av allt äger rum just nu. Åskådaren dras
med in i själva dialogen som växelverkar och repeteras
in absurdum.
Dekoren är dekadent 1800-tal med smutsiga plyschförhängen
nedsliten soffa och kostymerna är träffande i all
sin dråpliga queeranda. Lager på lager av siden,
tyll och spets med lösa ögonfransar och peruker
som slängs runt och slarvigt nedkladdat smink som det
i slutändan mest rinner om. Det bidrar till att allt
känns ännu mera frånstötande och tidstroget.
Då som nu med killar i siden med västar, tunna
genomskinliga blusar med svarta rockar och kvinnofrisyrer.
Kvinnligt och manligt flyter ihop i den här föreställningen
där det inte alltid är tydligt vem som är vem.
Det är konflikter som aldrig verkar klaras upp, aggressiva
utbrott och känslofyllda uppgöranden som allt verkar
lägga sig i lager på lager för att i slutändan
skapa en känsla av psykiskt förtryck där skulden
och skammen verkar ta överhanden. Språket, orden
liksom tränger undan verkligheten och skapar ett andligt
tomrum som framkallar en känsla av att en revolt är
nära. Men denna visar sig ligga på ett ytligt plan,
tabun rämnar men ändå finns vi där med
samma trångsinta och inåtvända betraktelsesätt.
Det är ett tänkvärt låtsasspel som de
båda skickliga skådespelarna Rafael Pettersson
och Nils Dernevik verkligen lyckas dela med sig av.
/ Ann Jonsson, Danstidningen
Komprimerad Ibsen
Teatr Weimar förknippas i första hand med
nyskriven dramatik, men på denna lilla Malmöscen
har ”nu” och ”då” ändå
alltid varit intimt förbundna. Grundarna Christina Ouzounidis
och Jörgen Dahlqvist har tidigare visat att de har en
förkärlek för framför allt den antika
dramatiken med de stora känslorna, de verbala, våldsbenägna
hjältarna, de ödesmättade förloppen.
Aldrig tidigare har en förlaga emellertid följts
så nära som i Jörgen Dahlqvists ”Ibsendekonstruktion
I. Gengångare”. Som titeln antyder är det
en pjäs som vill bryta ner gammalt snarare än bygga
nytt. Dramat utgår visserligen från Henrik Ibsens
repliker och roller, från pjäsens övergripande
handling, och den avverkas i en komiskt dåtida inramning,
men i övrigt verkar det som om Dahlqvist i första
hand vill testköra Ibsens solida dramabygge tills det
på allvar börjar knaka i fogarna.
Ibsen är som bekant en oerhört skicklig hantverkare
och moralpredikant. Det barnhem som är oförsäkrat
i första akten av ”Gengångare” måste
naturligtvis brinna ner innan pjäsen är slut, och
de etiska övertramp som kammarherre Alving gjorde sig
skyldig till när han levde måste tvunget gå
i arv till nästa generation, till sonen Osvald, som drabbas
av den könssjukdom som fadern drog på sig utanför
äktenskapet.
”Gengångare” är en pjäs som pockar
på realism och trovärdighet, men Rafael Pettersson
och Nils Dernevik gör ingenting för att sjunka in
i sina roller. De fördelar samtliga roller mellan sig
och är mer lika Sébastien Tellier och Thomas Di
Leva än någon av Ibsens karaktärer. Pettersson
har fått de maskulina rollerna på sin lott: Osvald,
pastor Manders, snickar Engstrand. Dernevik tar sig an fru
Alving och Regine, som Osvald förälskar sig i utan
att veta att hon är hans halvsyster.
Originaldramat har skoningslöst komprimerats till det
timslånga format som föredras på Teatr Weimar.
De många bortvalen i Linda Ritzéns iscensättning
bidrar till att relationerna, hierarkierna och maktspelen
blir synligare än de enskilda karaktärerna.
Samtidigt får Ibsen själv en huvudroll i denna
fria version. ”Ibsendekonstruktion I” är
nämligen en lekfull drift med en dramatiker som både
lockas och stöts bort av smuts, som vill angripa otillåtna
drifter och beröra samtidens tabun utan att bli för
stötande specifik. Det som är outtalat i Ibsens
pjäs sägs minst två gånger på
Weimars scen. Eller så markeras det utelämnade
med extrem tydlighet, enligt mönstret ”Du menar…?”
”Ja, det är exakt det jag menar!”
Det är ingen stor känslomässig upplevelse,
men det är välspelat, och underhållande, både
för den som kan sin Ibsen och den som tror sig kunna
sitt Weimar.
/ Rikard Loman, DN
|