Briljanta smulor av ett kostymdrama
Övernaturliga fenomen hemsöker Teatr Weimar under repetitionerna av Ibsens Gengångare om man ska tro rapporteringen via Twitter. Stolar börjar röra sig av sig själv, manus fattar eld och skådespelarna lider av svår ångest och drar sig för att gå till teatern om dagarna.
Ett spel för gallerierna förstås och samtidigt en lek med våndan som blottas när man skalar köttet av skelettet i Ibsens verk. Inte längre ett kostymdramanär lagrena av siden och sammet slitits av kroppen och ridåerna en efter en dragits ner. Kvarstår gör naken hud och en dialog som avstannat i ett monotont hackande nej, till förlösning, kärlek, till livet självt.
Att smula sönder Ibsen är numera mer regel än undantag. En uppmärksammmad verison av Gengångare gjordes exempelvis 2002 av Ingemar Bergman, socksåhan valde att drastiskt stuva om texten. Här drivs greppet till sitt yttersta i en för Teatr Weimar typisk dekonstruktion som bara lämnar skärvor av originalet, en glidande gestaltningen där snart nog bara närkamperna återstår.
De två skådespelarna gör rollerna, på förhand nerskitade av dramats undanstoppade smuts och skam. Som Pastor Manders och sonen Osvald ses rutinerade Weimarmedarbetaren Rafael Pettersson i tung blå ögonskugga och trasig spetsskjorta medan fru Alving och tjänsteflickan Regine görs av nyutexamnierade Nils Dernevik i komiskt slokande peruk och illasittande oranga sidenklänning.
Det lekfulla, respektlösa inslaget går igen i de ständiga omstarterna, en skickligt scensatt sampling av scener och repliker som lämnar lite kvar av det egentliga dramat. Kvarstår gör kärnrelationerna; mellan mor och son, herrskap och tjänstefolk, hustru och man med arvet och den skamfyllda sexualiteteten som underliggande smärtpunkt och motor. Spelet mellan Dernevik och Pettersson blixtrar och briljerar och i takt med att lager på lager av ridåer och och yttre rekvisita rivs ner tystnar det annars väl lättköpta nöjet och de två lir människor mer än kön. Fortfarande burleska men gripande i sitt hjälplösa famlande efter varandra samtidigt som språket hårdnar och spricker i knytnävstunga läten.
/ Boel Gerell, SDS

Ett utmärkt koncentrat
Uppsättningar där man valt att reducera i Ibsens manuskript , för att höja tempo och intensitet, är inte unika. Ett starkare koncentrat. Med hjälp av enbart två skådespelare, en som gestaltar de bägge kvinnorna och en som spelar de tre männen, har man i sin version tagit fasta mer på makt och konfrontationer än på livslögner och dolda svek. Valt ett direkt tilltal, som är påträngande i positiv bemärkelse och passar den lilla teaterlokalen perfekt.
Weimars uppsättning följer Ibsens till punkt och pricka när det gäller yttre handling (modern som förgävces försöker skydda sin son från konsekvenserna av den framlidne faderns handlingar), ochj orden som används är Ibsens egna. Men de förses med delvis nya undertexter. Den svalt dämpade Regine (Nils Dernevik) visualiserar sammanhang genom sublima gester och oväntade satsmarkeringar, medan Pastor Manders(Rafael Pettersson) blinkar menande och låter budskapet framgå mellan raderna. Resultatet blir, i bägge fallen, att vi som åksådare förstår utan att alltid veta varför vi förstår. Man har dessutom modet att vila i pauserna. Det stumma moment där två av karaktärerna genomför en kortare cigarettstafett är exempelvis grymt spännande. Minuten efteråt kan två helt andra karaktärer gå till handgripligheter. Dernevik och pettersson är lyhörda, oavsett om det handlar om stora eller små penseldrag, och har en imponerande scennärvaro. Trovärdiga oavsett om ett övergrepp sker i affektoch leder till regelrätt slagsmål eller bara antyds via en kavaj som dras av till hälften.
Manuskriptet är snillrikt bearbetat, och Jörgen Dahlqvist har vridit och vänt på de pusselbitar som Ibsen tillhandahåller. Han stuvar om, reducerar rejält och bjuder några av de mer anspråkslösa orden på fest. Obetydliga, vardagliga utsagor upprepas närmast hysteriskt och meningarna expanderar, blir starkt värdeladdade. Men också komiska. Flertalet av de förtjusta fniss som sprider sig i salongen föds ur Dahlqvist replikteknik. Det är fräckt, smart och de få gånger Ibsen behöve rkryddas görs det med finess. Som när man låter en aftonsittning haverera i skyundan med hjälp av en käck melodislinga; ”Hej hopp allihop, i en liten trudelutt”. En lustig långdans.
Även regissören Linda Ritzén ska hyllas. Spelutrymmet är synnerligen begränsat, men Ritzén har ett fint öga för positionstänkande och sceniska avstånd. Skiftningar av riktningar och små förändringar av tonfall används för att markera karaktärsbyten. Vid enstaka tillfällen slaskar det lite, men i stort sett blir gestaltningen tydlig också när en skådespelare tvingas föra samtal med sig själ (dialoger mellan två karaktärer av samma kön). Regissör och skådespelare har uppenbarligen arbetat i bästa symbios. Scenografi och kostym harmonierar fint, och blir även de föremål för dekonstruktion.
Sammanfattningsvis: Teatr Weimars Ibsendekonstruktion är vital och fascinerande. Trots absurda inslag och avantgardistiska förtecken är uppsättningen både angelägen och samtida. Ett lyckat experiment som inte kräver andra förkunskaper än ett öppet sinnelag. Det här är bra teater! Se den. Det är både du och föreställningen värd.
/ Henrik Bergkvist, SKD

Weimars Gengångare kommer nära
Man brukar spela Ibsen på två olika sätt, antingen konventionellt i nån sorts sen 1800talsmiljö eller också försöker man modernisera och stoppa in honom i nutiden. Här har man inte gjort på nåt av dom sätten. Det är som om dramat imploderar av sin egen kaft. Det är förtätat och litet och väldigt intimt. Oerhört förkortat i en timme och en kvart. Och man spelar otroligt naturalistiskt. När man kommer in så är det två tjänstefolk som står och liksom viskar och då viskar dom verkligen som om de inte ville att publiken ska höra. Så det är nån sorts supersuper naturalism. Sen är det ju också det andra greppet med två män spelar de fem rollerna, Nils Dernevik spelar de kvinnliga rollerna, Fru Alving och Regine, medan Rafael Petterson spelar Snickar Engstrand, Pastor Manders och Osvald. Det blir en märklig stilisering mitt i den naturalistiska framtoningen och där de växlar och plötsligt liksom glider in och ut i de olika rollerna.
Man fattar på ett speciellt sätt. Teatr Weimar arbetar som konstnärer. Man tar ett känt verk som man fabulerar kring och skapar nått nytt utuifrån. Ibsen är ju så otroligt intrigbaserad med livslögner som ska avtäckas i precis varenda pjäs men här struntar man i intrigen, den blir inte det viktiga. Det viktiga blir i att vi blickar in i den här rätt unkna familjen och vi känner oss verkligen som någon sorts vouyerer. Ibsens är ju den här klassiska tittskåpsteatern där man tar bort fjärde väggen och så ska vi titta in på ett skeende som ska verka pågå utan publikens medverkan. Här blir det så himla nära och Teatr Weimarsscenrum är så litet så det blir som om man tjuvtittar och tvuvlyssnar och är nånstans där vi inte har att göra. Det blir en spänning i den här otroliga närheten.
Sen är det också ett genidrag att låta de manliga skådespelarna spela alla roller. Spelet mellan könen som Ibsen håller på med blir otroligt tydliga, blir mycket tydligare, den kvinnliga och manliga principen och framförallt det patriakala förtrycket. Sen blir det också en klassresa därför att de här två männen spelar två kvinnor respektive tre män som också tillhör olika klasser. Man återför Ibsens ursprungliga radikalitet. Det handlar om en fullständig vantrivsel i kärnfamiljen, i könet och klassen. Så på det sättet tolkar ju dom Ibsen hemskt troget.
/ Maria Edström, Sveriges Radio (transkriberat från radioinslag)

Elegant kommentar i dekonstruerad klassiker
Malmöbaserade Teatr Weimar har på kort tid skaffat sig ett gott rykte som en av landets mest intressanta fria grupper med ambition att utveckla teaterkonsten. Scenen är i Teatr Weimars händer ett undersökningsrum, där olika teorier om "vad är att vara människa" ska utforskas, som man skriver i sitt manifest.
Den senaste uppsättningen, en dekonstruktion av Henrik Ibsens "Gengångare", är definitivt inget undantag. Jörgen Dahlkvist och Linda Ritzén har styckat upp, kastat om och pressat samman pjäsen från 1881 till ett koncentrat av skådespel där konstruerade sanningar obarmhärtigt ifrågasätts. Nils Dernevik och Rafael Pettersson gestaltar tillsammans de fem karaktärerna i en närmast oavbruten dialog. Att rollbytena är otydliga hör, förstår man, till konceptet även om skådespelarna gör skickliga hopp mellan röstläge, kroppsspråk och pondus. Allt efter den roll, kvinna eller man, de spelar.
Ibsens historia om änkan Alving, konstnärssonen Osvald, pastor Manders och de andra finns närvarande och kan fångas upp i brottstycken av den som läst originalmanuset. Även om man gått hårt åt med saxen är det ingen hjärtlös behandling av Ibsen, tvärtom vill jag säga. Pjäsen var en nagel i ögat på många redan när den hade urpremiär då den ifrågasatte normer och konventioner. De gengångare som Ibsen såg och ville utmana, var de döda åsikter och meningslösa plikter som likt förbannat vandrar runt och skrämmer till lydnad med sin närvaro. Genom att fokusera på teaterns iscensättning som sådan gör Teatr Weimar allmängiltigheten i pjäsens provocerande teman desto tydligare. Även 2000-talets publik kan känna sig obekväm när det väcks frågor om incest, dödshjälp, sexuella utsvävningar och könsroller. Det är en hisnande upplevelse för både intellekt och känsla när pjäsens logiska ordning, publikens trygga position och verklighetens vedertagna sanningar demonteras. Och vad händer med en uttryckt vilja eller plikt när den upprepas för många gånger? Förlorar eller får den sin mening?
Även scenografin är skickligt använd, där scenrummet som från början dryper av borgerliga inredningsideal, iklätt röda draperier och skinnfåtöljer, handgripligen rivs ned för att blotta byggnadsställningar och kylskåp "bakom scenen". Så antyder Teatr Weimar att allt är lika mycket rekvisita - det finns ingen sanning bakom skådespelet heller. Ibsens normkritik i postmodern version.
Huruvida föreställningen ska kallas uppsättning eller dekonstruktion kan diskuteras, men det är i vilket fall en mycket elegant kommentar från Teatr Weimar, på en och samma gång till teaterkonceptet och till det så kallade verkliga livet.
/ Hanna Bäckström, Tidningen Kulturen

Ibsen i kärleksfull och trashig version
Jag kan tänka mig att dramatikern och teatermannen Jörgen Dahlqvist blir ganska otålig av att se Ibsen. Väldigt mycket verbala ornament, sammet och cigarrök bäddar in mustiga konflikter. Helt i onödan – eller? Vad händer om man plockar isär Gengångare och frilägger situationer, så att rollerna talar och agerar utan omsvep, i ett abrupt, direkt språk?
Detta undersöker Jörgen Dahlqvist med sin 75 minuter långa Ibsendekonstruktion. Greppet känns igen från hans pjäs Elektra revisited (2007) där Linda Ritzén och Rafael Pettersson i nutid gestaltade det övergivna, destruktiva syskonparet Elektra och Orestes.
Till Gengångare har Linda Ritzén nu hand om regin, och på Teatr Weimars lilla scen får Rafael Pettersson sällskap av Nils Dernevik. Det är ett väl samkört konstnärligt gäng, som tar fram det våldsamma, ostyriga hos Ibsen.
De två skådespelarna axlar pjäsens fem roller. De är grovt översminkade, har lösskägg, extra ögonfransar och är slarvigt påklädda i lager av manligt och kvinnligt. Nils Dernevik bär som fru Alving en röd långklänning och en kostymväst över herrskor, medan Rafael Pettersson har pastor Manders tunga, mörka rock över en uppfläkt, genomskinlig spetstunika. Det är queer och genusöverskridande så det förslår.
Linda Ritzén driver på skådespelarna i en manisk, tvångsmässig rytm där de aldrig tillåts släppa fokus, trots tvära scen- och rollväxlingar. I en och samma mening kan Pettersson med exakta nyanser slå över från Manders biktfaderliga auktoritet till snickare Engstrands grova underhuggartyp. Dernevik pendlar träffsäkert mellan fru Alvings förföriska utspel (mot pastorn) och kontrollerande moderlighet (mot den sjuke sonen Osvald) och lågmäld underdånighet i hushjälpen Regine. Deras skiftande rollspel tar fram en drastisk komik i scenerna, som har likheter med exempelvis Moment:teaters frigjorda klassikertolkningar. Dekonstruktionen fullföljs med att skådespelarna i upprörda stunder sliter av sig peruk och skägg eller river ner de röda sammetsridåer som avskärmar framscenens borgerliga gemak från fondens synliga, sjaskiga kantin.
Får man då ut något nytt av Gengångare i denna kärleksfulla trash-version? Ja, skottlinjerna, hierarkierna och begären mellan personerna förtydligas, nästan på ett strindbergskt vis. Men familjedramats frågor om skuld, skam och falska självbilder förblir egentligen desamma. Jörgen Dahlqvist har en råhet i dialogen, som Linda Ritzén lyhört omvandlar till lustfylld scenisk energi. Det är förvisso uppfriskande att se Ibsen så.
/ Theresa Benér, SVD

Angelägen Gengångare
Ibsendekonstruktion I: Gengångare som nyligen visats på Teatr Weimars lilla intima scen i Malmö gestaltar ytlighet. Är ytlig precis som vi själva. Handlingen bygger på Ibsens repliker men där de olika rollerna - även den kvinnliga - endast spelas av två manliga skådespelare. Detta gör dramat mera angeläget genom att relationerna och maktspelen blir synligare. Trots att det är Ibsens ord så får man en känsla av allt äger rum just nu. Åskådaren dras med in i själva dialogen som växelverkar och repeteras in absurdum.
Dekoren är dekadent 1800-tal med smutsiga plyschförhängen nedsliten soffa och kostymerna är träffande i all sin dråpliga queeranda. Lager på lager av siden, tyll och spets med lösa ögonfransar och peruker som slängs runt och slarvigt nedkladdat smink som det i slutändan mest rinner om. Det bidrar till att allt känns ännu mera frånstötande och tidstroget. Då som nu med killar i siden med västar, tunna genomskinliga blusar med svarta rockar och kvinnofrisyrer. Kvinnligt och manligt flyter ihop i den här föreställningen där det inte alltid är tydligt vem som är vem. Det är konflikter som aldrig verkar klaras upp, aggressiva utbrott och känslofyllda uppgöranden som allt verkar lägga sig i lager på lager för att i slutändan skapa en känsla av psykiskt förtryck där skulden och skammen verkar ta överhanden. Språket, orden liksom tränger undan verkligheten och skapar ett andligt tomrum som framkallar en känsla av att en revolt är nära. Men denna visar sig ligga på ett ytligt plan, tabun rämnar men ändå finns vi där med samma trångsinta och inåtvända betraktelsesätt.
Det är ett tänkvärt låtsasspel som de båda skickliga skådespelarna Rafael Pettersson och Nils Dernevik verkligen lyckas dela med sig av.
/ Ann Jonsson, Danstidningen

Komprimerad Ibsen
Teatr Weimar förknippas i första hand med nyskriven dramatik, men på denna lilla Malmöscen har ”nu” och ”då” ändå alltid varit intimt förbundna. Grundarna Christina Ouzounidis och Jörgen Dahlqvist har tidigare visat att de har en förkärlek för framför allt den antika dramatiken med de stora känslorna, de verbala, våldsbenägna hjältarna, de ödesmättade förloppen.
Aldrig tidigare har en förlaga emellertid följts så nära som i Jörgen Dahlqvists ”Ibsendekonstruktion I. Gengångare”. Som titeln antyder är det en pjäs som vill bryta ner gammalt snarare än bygga nytt. Dramat utgår visserligen från Henrik Ibsens repliker och roller, från pjäsens övergripande handling, och den avverkas i en komiskt dåtida inramning, men i övrigt verkar det som om Dahlqvist i första hand vill testköra Ibsens solida dramabygge tills det på allvar börjar knaka i fogarna.
Ibsen är som bekant en oerhört skicklig hantverkare och moralpredikant. Det barnhem som är oförsäkrat i första akten av ”Gengångare” måste naturligtvis brinna ner innan pjäsen är slut, och de etiska övertramp som kammarherre Alving gjorde sig skyldig till när han levde måste tvunget gå i arv till nästa generation, till sonen Osvald, som drabbas av den könssjukdom som fadern drog på sig utanför äktenskapet.
”Gengångare” är en pjäs som pockar på realism och trovärdighet, men Rafael Pettersson och Nils Dernevik gör ingenting för att sjunka in i sina roller. De fördelar samtliga roller mellan sig och är mer lika Sébastien Tellier och Thomas Di Leva än någon av Ibsens karaktärer. Pettersson har fått de maskulina rollerna på sin lott: Osvald, pastor Manders, snickar Engstrand. Dernevik tar sig an fru Alving och Regine, som Osvald förälskar sig i utan att veta att hon är hans halvsyster.
Originaldramat har skoningslöst komprimerats till det timslånga format som föredras på Teatr Weimar. De många bortvalen i Linda Ritzéns iscensättning bidrar till att relationerna, hierarkierna och maktspelen blir synligare än de enskilda karaktärerna.
Samtidigt får Ibsen själv en huvudroll i denna fria version. ”Ibsendekonstruktion I” är nämligen en lekfull drift med en dramatiker som både lockas och stöts bort av smuts, som vill angripa otillåtna drifter och beröra samtidens tabun utan att bli för stötande specifik. Det som är outtalat i Ibsens pjäs sägs minst två gånger på Weimars scen. Eller så markeras det utelämnade med extrem tydlighet, enligt mönstret ”Du menar…?” ”Ja, det är exakt det jag menar!”
Det är ingen stor känslomässig upplevelse, men det är välspelat, och underhållande, både för den som kan sin Ibsen och den som tror sig kunna sitt Weimar.
/ Rikard Loman, DN