Elektra Revisted

Som titeln föreslår så är Elektra revisited ett återvändande till de grekiska myternas persongalleri som Jörgen Dahlqvist tidigare utforskat. I den förra versionen av arketypen Elektra så beskrevs Elektras sorg efter pappans död och hur den tvingade fram till en drabbning mellan mor och dotter.

Elektra revisited har en annan infallsvinkel. Föreställningen undersöker snarast det utanförskap som leder fram till våldshandlingar. Det är en resa ner i ett språk som till stora delar havererat och där i stort sett bara våldet återstår. Genom det söndertrasade språket görs verkligheten hanterbar genom den tänkta våldshandlingen och i den värld som byggs upp förbereds revanschen på en oförstående värld utanför.

"Det är sant. Jag har våldet. Det har jag. Jag har våldet, jag kan slå. jag kan slå till, jag kan ta den här och slå, jag kan krossa skallen på var och en, jag kan slå till, jag kan slå, jag kan, jag slår sönder skallen, jag slår sönder skallen och låter blodet flyta ut här, här flyter blodet, ska fylla hela jävla golvet, hela skiten, allt här. Tror du det kommer göra ont?" – ur Elektra revisited

Pjäsen är genom sin tematik kanske snarare en fortsättning på Untitled I-III som hade premiär i våras än på den tidigare nämnda Elektra. För på samma sätt som dom tre kritikerhyllade monologerna i Untitled I-III så behandlar Elektra revisited våldets språk och språket som våld. Men när Untitled I-III beskrev tvivlet som uppstår när övertygelsen ska omsättas i handling, så skildrar denna pjäs snarare avsaknaden av tvivel när själva handlingen uppstår ur meningslöshet och alienation.

Recensioner

Jörgen Dahlqvist lyckas perfekt balansera Linda Ritzén och Rafael Pettersson i dessa svåra rytmskiften, utan att anspänningen går förlorad. Skådespelarna har ett fruktansvärt starkt samspel, i figurernas delade desperation och ändå markerar individernas ångestfyllda ensamhet. / Theresa Benér, SVD Ritzén och Pettersson liksom trevar och når också fram till den eruptiva energi och slagkraft som Dahlqvists text kräver för att få bäring i rummet, och deras maniska och repetitiva svador av nonsens, svordomar och invektiv formar sig i deras munnar till en slags suggestiv musik och till en utmanande bild av människan bakom det besinningslösa våldets universella karaktär. / Martin Lagerholm, KVP Det är oartikulerat och väldigt uttrycksfullt. (...) Formpressade plaststolar far omkring, skådisarna flänger hit och dit. Det är så organiskt och med sån timing att pjäsen tickar som ett schweiziskt gökur fastän det spretar åt alla håll. / Thomas Lunderquist. Kulturnytt P1 Redan från början upphör känslan av att jag befinner mig på en teater. De båda skådespelarna blir sina roller på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt, och jag känner mig som om jag satt och tjuvtittade på någon annans verklighet. Det skapar en obehagskänsla, för en halv meter ifrån mig planeras ett mord. Och jag kan ingenting göra åt det. (...) Det bästa jag sett i år. / Therese Hammar, nummer.se Uppsättningen är en utmaning för både skådespelare och publik och Linda Ritzén och Rafael Pettersson är föredömligt lyhörda för varandras utspel. / Rikard Loman, DN Jag vet ingen annan teater som skulle kunna få en sådan händelselös tystnad att fortfarande bevara scenrummets enorma spänningsladdning. För en gångs skull spelar man i hela lokalen, men behåller sitt ojämförliga fokus. Det är koncentration i varje sekund, varje moment. (...) Det är absolut närvaro. (...) Vilken kompromisslös teaterkonst detta ändå är. / Björn Gunnarsson, HD Skådespeleriet är precist - Linda Ritzén blåser upp sin Elektra och hushåller med glimtarna av sprickan därunder, och Rafael Pettersson gör en nervös Orestes som verkligen förkroppsligar den gamla klyschan om hur våldet tar vid där orden tar slut. / Fredrik Pålsson, SDS

Produktionsfakta

Medverkande: Linda Ritzén och Rafael Pettersson
Inscenering och manuskript: Jörgen Dahlqvist
Scenografi: Marcus Råberg
Foto, klipp samt ljusdesign: Johan Bergman
Praktikanter: Gustav Sjöström och Caroline Dahlberg

Premiär 12/10 2007