Den akratiska cirkeln

Den akratiska cirkeln är den tredje uppsättningen på Teatr Weimars experimentscen Werkstadt. Under detta namn har vi börjat undersöka dramatikens villkor med regisserade läsningar/uppsättningar, en form som är vanlig utanför Sverige. Grundförutsättningen för en Werkstadt är att skådepelarna repeterar vid fem tillfällen och sedan bara spelar tre föreställningar, meningen är att minska avståndet mellan tanke och handling och ha en eller två specifika saker att utforska vid varje uppsättning.

Denna uppsättning av Den akratiska cirkeln utgår från två frågeställningar. Den första är rent tematisk. Arbetet med Akrasia-begreppet bygger på studier och handlingsanalyser av såväl moderna som klassiska dramatiska verk och på studier av lingvistiska och beteendevetenskapliga begrepp som överensstämmer med den akratiska tanken om en "logisk paradox" i mänskliga handlingar. Akrasia-begreppet, omskrivet av bl.a Aristoteles, utgår från att människans laster är en begränsning av hennes frihet. Tanken att människans yttersta frihet består i att frigöra sig från sina laster och kanske därmed sin medvetna vilja återkommer såväl inom filosofi som religion. Det innnebär att människans handlingar är beroende av inre (omedvetna) krafter eller laster och att det är dessa, snarare än den medvetna viljan, som styr hennes handlingar.

Arbetets första del var en praktisk undersökning av orden och vad de egentligen betyder, d.v.s. vad som orsakar dem och vad de har för avsikter. Tanken om att orden på scenen såväl som i livet alltid till viss del rymmer sin motsats ("jag är inte rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd") resulterade i pjäsen Verbet tala som undersökte utrymmet mellan ord och avsikt och dess spelbarhet genom att låta en figur upprepa en fras så länge att den verkliga avsikten - det som orden försöker dölja - blir tydligt.

I Den akratiska cirkeln, den andra praktiska delen av arbetet, är grundtanken att orden spelar en avgörande roll i den akratiska handlingen på så sätt att förnekandet av en känsla eller tanke skapar ett tabu som i sin tur kräver sitt existensberättigande.

Den andra frågeställningen som dramatikern och regissören Christina Ouzounidis, tillsammans med skådespelarna (vars arbete ju består i att "gestalta" orden i en dramatisk text), har jobbat efter är att undersöka hur nära man kan komma textens själva innebörd i ett uppsättningsarbete om man tar bort själva gestaltandet. Det sägs ofta att en dramatisk text är skådespelarnas partitur i arbetet med sin roll. I den här uppsättningen de försökt vända på det förhållandet – skådespelarna har blivit till instrument som texten får röra sig fritt igenom. Formen är avskalad och minimalistisk, allt för att rensa bort allt ”onödigt” som skymmer texten; scenerier, kläder, scenografi etc. Kvar har blivit några symboliskt laddade rörelser (som samtidigt är både naturalistiska och väldigt teatrala), en sparsmakad ”osynlig” scenografi och en ljussättning som är både beskrivande och gestaltande i ett försök att göra skådespelaren - alltså själva människan, yrkesutövaren - anonym inför texten.